Kategori: Blogg

Berätta om din bok Kolsvart och gruvsjuan. Vad handlar den om?

Kolsvart och gruvsjuan är en variant på sagan om Snövit och de sju dvärgarna, men i min saga är det Snövits styvmor som är huvudpersonen och det är inte helt självklart vem som är god eller ond. Det går att känna igen mycket från Snövit-sagan, och Disneys film, men inte som man är van vid.

Vad inspirerar dig och hur kom du på idéen att skriva Kolsvart och gruvsjuan?

Jag blir inspirerad av allt möjligt och utgår oftast från en idé när jag skriver. Idén om Kolsvart var ursprungligen en tanke om hur ofta vi tror att den som är vacker också automatiskt är god. Jag funderade också kring att det var ologiskt att en regerande drottning skulle se Snövit som ett hot bara för att hon var vacker; varför skulle skönhet vara så viktigt för någon med makt?

Har du skrivit fler böcker?

Ett antal e-böcker och romanen Norna.

Drabbas du någon gång av så kallad skrivkramp, och i så fall, hur löser du det?

Eftersom jag inte skriver som yrke kan jag fly från skrivkramp genom att göra något annat och då kan det lösa sig. Annars brukar jag försöka strukturera berättelsen bättre genom att göra en mindmap. Eller så skriver jag bara, trots skrivkrampen, och så får jag kasta det som blir dåligt.

När bestämde du dig för att bli författare?

Jag har alltid gillat att hitta på berättelser. Att börja skriva mer regelbundet började jag med 2014 eftersom jag behövde något att göra under sömnlösa nätter, något som inte väsnas.

Hur ser en ”normal” skrivdag ut för dig? När på dygnet skriver du som bäst? Behöver du lugn och ro omkring dig, eller kan du fokusera trots stimmig miljö?

En normal skrivdag sitter jag antingen i ett rum i källaren som jag har anekterat för mitt skrivande, eller i matsalen. Jag kan gärna ha lite folk omkring mig.

Läste du mycket som barn?

Ja, och inte bara som barn. Jag läser fortfarande mycket.

Tycker du att det är svårt att nå ut till läsarna?

Jättesvårt. Jag skriver fantastik som är en smal och något föraktad genre; och jag skriver inte ens berättelser som är typiska för den genren. Jag har inte heller något stort förlag bakom ryggen som kan fläska på med marknadsföring.

Hur viktigt är det med svensk fantastik?

Det finns ett ideal i Sverige att ju mer verklighetstrogen en bok är, desto bättre är det. Det är synd, för det är nog bra om vi kan använda vår fantasi också. Verkligheten har vi ändå omkring oss hela tiden.

Vad gör du när du inte skriver? (Om du inte skriver på heltid)

Jobbar med att utveckla cirkulära lösningar för olika material och tillbringar så mycket tid jag kan med min familj.

Beskriv din bok med tre ord och tre ord endast!

Maktkamp, kärlek, kvinnor.

Om din huvudkaraktär var en drink/dryck/maträtt, vilken drink/dryck skulle den vara?

En varm smörgås med svampstuvning och ost.

Vad är planerna för framtiden, kommer det ytterligare böcker i samma genre?

Nej, nästa projekt blir att skriva klart en mer absurd bok som blandar grustransporter, kvantfysik och medelålders, lite trött kärlek.

FBK: Berätta om din bok Eldbarnet. Vad handlar den om?

Elisabeth: Eldbarnet utspelar sig i en sorglös värld där en ung, magisk kvinna och en strikt, överdomare tvingas på flykt tillsammans. Det är en äventyrsberättelse av fantasykaraktär med högt tempo och lite humor. Målgruppen är vuxna och tonåringar.
Det finns mycket bakgrund i världsbygget men jag avslöjar inte mer än vad som behövs för läsaren. Till exempel finns det många världar som är sammanbundna med portaler, fast i den här boken håller vi oss till världen Juokilu. Här utgörs ledarna av levnadsglada magiska kvinnor, Glädjeryttare. Invånarna strävar efter att roa sig och njuta av livet. Tyvärr invaderas den fredliga världen och efter en massaker tvingas som sagt den sista överlevande Glädjeryttaren på flykt. Hon blir även tvungen att hjälpa en pedantisk Överdomare från en helt annan värld. En värld som inte går så bra ihop med det sorglösa Juokilu …
Tillsammans måste de finna ett barn som antas ha magiska egenskaper. Men allt är inte som det verkar.
Jag har även stoppat inte lite omvända genusperspektiv och annat smått och gott för den som vill läsa mellan raderna.

FBK: Hur kom du på idéen till den här boken? Hur kom du på namnen till karaktärerna?

Elisabeth: År 2017 stannade mitt liv upp och höll andan ett tag när jag fick diagnosen bröstcancer. Efter tuffa behandlingar var jag rejält trött och jag längtade efter verklighetsflykt och spännande avkoppling. Hjärntrött som jag var, hade jag  lite svårt att hitta exakt det jag letade efter. T ex så gjorde en tjock bok att jag inte ens orkade öppna den hur bra den än var. När jag började skriva så blev det naturligt att skriva den bok som jag själv längtade efter.
Angående karaktärernas namn så är några av dem plockade från en stor lajvrollsfest som jag hade när jag fyllde jämnt. Annars brukar jag fundera och smaka på namnen. De ska passa in och inte låta för lika varandra. Jag har även med flit undvikit att sätta namn på alla personer och platser.

FBK: När du skriver, har du då hela historien klar för dig eller växer den fram under tiden du skriver?

Elisabeth: Den växer definitivt fram medan jag skriver. Jag har vissa hållpunkter. Stora saker som jag vet ska hända eller viktiga detaljer som ska in, men vägen dit kan vara krokig och överraskande även för mig. Det är härligt när det händer en massa saker som jag inte hade en aning om. 🙂

FBK: När på dygnet skriver du som bäst? Behöver du lugn och ro omkring dig, eller kan du fokusera trots stimmig miljö?

Elisabeth: Jag är egentligen en kvällsmänniska, men det är på dagarna jag skriver. Förmiddagarna brukar bli bäst. Jag har gärna musik i lurarna och då något meditativt och inte sångvänligt, för då blir jag distraherad.
Det som är ett stort hinder för mig är när jag blir avbruten och tappar mitt flow. Med tanke på hur det så kallade livspusslet ser ut, är det ett av mina största problem för att få färdigt mina texter.

FBK: Läste du mycket som barn?

Elisabeth: Oh ja! Böcker och serier har alltid varit en av mina främsta hobbies. Jag hade alltid näsan i en bok eller serietidning. Det hände ofta att när jag slutade läsa var huset tomt och jag hade ingen aning vart alla tagit vägen. Inte hörde jag att de sa att de skulle åka och handla eller något. Jag befann mig ju i en helt annan värld.
Dessutom tycker jag om att läsa olika genrer. Att bara hålla mig till en skulle kännas konstigt. Däremot så kan jag snöa in på en viss författare och då försöker jag läsa allt den personen har skrivit.  

FBK: Vad är planerna för framtiden, kommer det ytterligare böcker om Eldbarnet?

Elisabeth: Jag jobbar på uppföljaren just nu. Det tog fyra år att färdigställa Eldbarnet och jag har satt det (i alla fall för mig) ambitiösa målet att vara klar med den här boken redan till hösten.
När jag började skriva Eldbarnet trodde jag att den skulle bli helt fristående.

FBK: Har du några tips om hur man ska komma ut med sin bok?

Elisabeth: Var för det första noga med att ditt manus har ett bra språk och korrekt grammatik. Det tror jag underlättar. Ha bra testläsare och be om hjälp. Sedan är det svårt att bli antagen som debutant. Var glad om du får någon feedback och var beredd på att skriva om.

FBK: Hur viktigt är det med svensk fantastik?

Elisabeth: Det är lika viktigt som vilka andra svenska böcker som helst. Många unga vill läsa fantasy, men har fått vända sig till den engelska marknaden. Det är inte ovanligt att höra unga säga att de inte vill läsa på svenska längre. Jag har själv barn som tidigt började läsa på engelska och jag ser hur de nu har problem med att de anglifierar sin svenska och använder fel prepositioner till exempel.

FBK: Om din huvudkaraktär var en drink/dryck/maträtt, vilken drink/dryck skulle den vara?

Elisabeth: Vivya skulle vara en väldigt bubblig Kir Royal och Ylmar en Old Fashioned. Eldbarnet är inte tillräckligt gammal för att få en drink. 😉

FBK: Vad vill du säga till dina läsare? Eller de som ännu inte läst din bok?

Elisabeth: Ett stort tack till alla härliga läsare som tagit sig tid att recensera och i vissa fall leta reda på mig online för att berätta vad ni tyckte. Det är otroligt sporrande och allra mest vill jag skicka ett tack till min första okända läsare som kom fram till mig på Medeltidsmarknaden i Visby dagen efter han köpt boken för att berätta för mig hur fantastiskt bra han tyckte den var. Han passade även på att få mig att lova att skriva en fortsättning. Jag blev alldeles häpen, den känslan gick inte att förbereda sig på alls. När han hade gått började jag faktiskt att gråta. En person undrade hur det var fatt varvid jag hulkade. ”En (snyft) läsare tyckte (snörvel) att min bok var jättebra.”
Jag kanske inte har tillräckligt starka nerver för det här yrket. 🙂

Till de som ännu inte läst Eldbarnet vill jag säga att om ni vill ha en stunds verklighetsflykt och underhållning som är lätt att komma in i så ge gärna min bok en chans.

FBK: Berätta om din bok Alendor – den förintade släkten. Vad handlar den om?

Katrin: En dag kidnappas Milenas son Lukas och förs genom en portal till en annan värld – Alendor. Milena ser det hända men kan ingenting göra.
När en man från Alendor dyker upp, får Milena honom att ta med henne till Alendor så att hon kan rädda sin son. Men hon inser snart att det kommer att bli svårare än hon trott. Det är nämligen inte bara Lukas som är i fara, hela jorden är hotad.
I en värld bland farliga djur och onda magiker tvingas hon välja mellan att rädda jorden eller Lukas, samtidigt som hon lär sig hantera de nya krafter som hon upptäckt att hon besitter.

FBK: Om din huvudkaraktär var en drink/dryck/maträtt, vilken drink/dryck skulle den vara?

Katrin: Svart te. Hon är varm och lite bitter.

FBK: Vad inspirerar dig och hur kom du på att skriva om Alendor? / Hur kom du på idéen till boken?

Katrin: Jag inspireras dagligen av saker jag hör, ser eller läser. Exempelvis så är Alendors miljö inspirerad av mina vandringsresor och långa promenader.

FBK: Läste du mycket som barn?

Katrin: Jag minns att vi gick till biblioteket med skolan många gånger. Jag valde oftast korta sagor då. För jag läser otroligt sakta och hinner därför inte läsa så mycket. Jag började läsa mer seriöst först vid 20års ålder.

FBK: När du skriver, har du då hela historien klar för dig eller växer den fram under tiden du skriver?

Katrin: Alendor har jag skrivit helt utan någon plan. Jag visste inte ens slutet när jag började skriva. Jag gjorde ett försök i att skriva upp en storyline till första boken men gick ganska fort över till att skriva fritt igen.

Nu, efter att andra boken också är skriven på samma sätt, märkte jag att sättet inte passar mig.
Min nya serie kommer ha en blandning mellan synopsis och outline. Jag har bara precis börjat, men har redan en powerpoint på 20 sidor. De viktiga karaktärerna har varsin sida där jag skriver lite om hur de fungerar, vad de har för personlighetsdrag, bakgrund m.m. Sedan förklarar jag magin, världen, upplägg, andra egenheter och just nu har jag extremt kortfattat skrivit handlingen på de första två böckerna.

FBK: Drabbas du någon gång av så kallad skrivkramp, och i så fall, hur löser du det?

Katrin: Självklart har jag dåliga dagar. Jag trodde att jag skulle hindras av att ha för mycket nedskrivet från början. Men med facit i hand, efter två helt oplanerade böcker, så kan det istället sätta käppar i hjulen. Det var svårt att dagligen komma på nytt material och att bland annat bena ut magin och världen vartefter. Några gånger gick jag tillbaka till början och läste om allt samt redigerade. Det ledde, som tur var, varje gång till att jag kom på detaljer som gjorde att jag kunde fortsätta.

FBK: Hur ser en ”normal” skrivdag ut för dig? När på dygnet skriver du som bäst? Behöver du lugn och ro omkring dig, eller kan du fokusera trots stimmig miljö?

Katrin: En normal skrivdag innehåller ofta en del prokrastinering.

Jag kan inte välja min skrivtid. Jag jobbar heltid på dagen. Umgås med dottern på eftermiddagen. Och skriver på kvällen när hon har gått och lagt sig och sysslorna är klara. Beroende på hur trött jag är blir det olika effektivt. Det går inte att sitta och vänta på att inspirationen ska komma. Ibland får jag helt enkelt bita ihop och köra på ändå. Oftast lossnar det efter att jag lyckats få ner några meningar. Tyvärr behöver jag extrem tystnad för att kunna fokusera.

FBK: Vad är svårast med att vara egenutgivare tycker du?

Katrin: Marknadsföring och att sköta företaget.

Att äga ett eget företag har nog aldrig varit en dröm. Av en händelse publicerade jag min första bok via eget förlag. Jag fick då i grova drag information om hur man går tillväga. Men jobbet fick jag göra själv. Och jösses vad mycket jobb det är. Bokhandlar, butiker, tidningar m.fl. får så otroligt många förfrågningar. Det är svårt att nå igenom till dem. Jag tycker även det är svårt att hitta vad man kan göra. Vilka mässor, konvent, marknader eller andra sammankomster som finns. Ofta behöver man anknytning till staden för att få delta.

FBK: Har du några tips om hur man ska komma ut med sin bok?

Katrin: Det är svårt att ge tips som passar alla. Som jag nämnde tidigare så passar det mig bättre att ha en synopsis/outline. Den skriver jag på ett lekfullt sätt med mycket färger och former så att det är extra kul att öppna dokumentet varje dag.

Det som hjälpte mig och fick upp mitt skrivsjälvförtroende enormt var att få kommentarer från en lektör. Då fick jag bekräftat att det jag skriver faktiskt duger och vad jag behöver bättra på.

FBK: Vad vill du säga till dina läsare?

Katrin; Jag har försökt skapa en värld dit man kan fly vardagen. Tyvärr är den inte helt bekymmersfri. Milenas son blir trots allt kidnappad och hon får kämpa hårt för att nå sitt mål. Men jag har ändå valt att lämna en del stora ämnen utanför så att så många som möjligt kan trivas.

FBK: Hur viktigt är det med svensk fantastik?

Katrin: Väldigt viktigt. I och med att jag skriver på svenska så läser jag också på svenska. Fantastik är inte så konstigt egentligen. Många element stöter vi på i viss form i vardagen. Och apropå vardagen så behöver vi alla ta en paus och drömma oss bort ibland.

FBK: Vad gör du när du inte skriver? (Om du inte skriver på heltid)

Katrin: Jag arbetar heltid som mjukvarutestare och scrum master på en statlig myndighet.
Mitt liv har förändrats ganska drastiskt sedan jag fick dottern samt att jag har tillåtit skrivandet ta mycket plats de senaste åren.

Jag umgås med dottern så mycket jag kan. När jag inte skriver gillar jag att läsa, slökolla på tv eller spela brädspel.
Vandringsresor genom världen är något jag drömmer om. Och att bli författare på heltid förstås.

FBK: Något du vill tillägga? Var du t.ex. på bokmässan i år? Var det första gången? Signerade du böcker? Vad var det bästa med bokmässan?

Katrin: Jag var på bokmässan på lördagen. Det var första gången och jag hade ingen aning om vad som väntade. Jag var sedan länge upptagen med skrivandet och företagandet så jag hade inte ens kollat upp programmet. Det enda som var bokat för dagen var en intervju på ca. 20 minuter. Sedan gick jag bara planlöst omkring. Det som inspirerade och fångade mig mest var en intervju av Peter Bergting. Han visade en otrolig kunskap om magi och hur den har funnits med oss genom tiderna.

Ett tips från Katrin: Maila boken till dig själv eller ha den på minst 1 usb. Aldrig bara på datorn. Jag har pratat med så många personer som inte har kommit igång igen efter att ha blivit av med sin text för att datorn strulat.

Även om du tidigare haft en novell publicerad, så var din romandebut med ”Överträdelsen”, som släpptes i början av året. Är den tänkt som helt fristående, eller kommer det fler böcker i samma värld?

En bra fråga och en bra start på intervjun. Eftersom jag skriver långsamt så tar det flera år för mig att få en bok klar, så jag ville avsluta Överträdelsen innan jag bestämde mig för om det skulle bli en uppföljare. Nu när boken är avslutad borde jag bestämma mig, men fortfarande skjuter jag på beslutet. Vi får se! Jag lämnar en fortsättning hängandes i luften som en hand som väntar på high five.

Du befinner dig i en hiss och har precis nämnt att du skrivit en bok. Den andra passageraren i hissen frågar vad den handlar om. Du har 20 sekunder på dig innan hissen kommer till nästa våning där du ska gå av. Hur beskriver du boken på den korta tiden?

Den berömda hisspitchen. Det beror lite på omständigheterna. Är det en litterär agent, en läsare eller någon som hotar mig till livet i hissen? Det är självfallet avgörande. Jag har annars en ödmjuk inställning till mitt skrivande och vill inte tvinga på folk min bok, det tycker jag är burdust. Böcker ska upptäckas av lust och inte av en författare som är påstridig. Påstridiga författare är obehagliga. Men säg att personen i hissen är intresserad, då skulle jag säga att det är en skönlitterär bok med ett fantasirikt innehåll. Är personen fortfarande intresserad så nämner jag att boken handlar om att finna en annan verklighet men även om utomkroppsliga resor och om att övervinna personliga svårigheter. Men mest troligt säger jag nog ingenting alls. Främlingar i hissar gör mig pratblyg.

Av omslaget får jag bilden av någon som söker sig både inåt och utåt, och att den (trots att det är SF) nästan är lite spirituell. Hur mycket av berättelsen speglas i omslaget?

Helt rätt. Bra Mattias! Jag gillar dina frågor! Angående omslaget så ville jag ha någonting analogt istället för digitalt. Jag ville bort från photoshoppade bilder med TV-spelsestetik och ha ett omslag som var mer traditionellt och handgjort. Valet av konstnär föll på Pontus Hammar som jobbar mycket med linjer och detaljer. Att omslaget ger ett spirituellt intryck tror jag Pontus uppskattar, det är hans förtjänst och inte heller helt ovidkommande för innehållet om jag tänker efter. Boken handlar lite om att upptäcka sig själv, men också om att finna en dold värld som de flesta inte känner till. Det kan vara lite spejsigt för vissa.

Vad inspirerar dig när du skriver? Vad får fingrarna att flöda över tangentbordet?

Åh, det du! För det mesta är det små besattheter. I rätt ögonblick och med den rätta känslan kan allting bli intressant. Inspiration hittar jag annars genom att skifta perspektiv från att vara fokuserad till att vara tillgänglig för nya intryck. Då glimmar det till. Det gäller att växelvis vara vaksam och tankspridd för att hitta fram till d e t d ä r s om l o c k a r. Just nu gillar jag skrivmaskiner och pingisgummin.

Utan att avslöja handlingen: vilken scen tyckte du var jobbigast att skriva? Och vilken var roligast?

Ett problem som jag ställdes inför var när jag skulle skriva om utomkroppsliga resor. Det var bökigt eftersom den som reser inte kan interagera med sin omgivning. Men det resulterade samtidigt i en av mina favoritscener när ett intrång in i det okända dokumenteras med hjälmkameror. Då händer någonting med berättelsen och äventyret tar fart på riktigt.

Tänk dig en läsare som precis läst sista ordet på sista sidan, och slagit igen boken. Vilken känsla hoppas du att den läsaren har?

Får man säga det eller gör man ett brott mot god smak då? Äsch, då vill jag att läsaren suckar ljuvligt och känna sig nykär. Finns det något härligare än att känna sig nykär?

Förutom Daniel, vilken är din personliga favorit av de karaktärer som vi får möta i boken?

Jag har valt att ha med få människor i boken. Ett motto som jag ständigt upprepade genom skrivandet och i omarbetningar var: förenkla, förenkla, förenkla! Jag vet inte varför jag nämner det – jo det vet jag – det är för att de övriga karaktärerna är där men också inte. De är hemlighetsfulla, så som främlingar alltid är, och de hålls på avstånd. Men om jag ska ta en favorit så nämner jag Lena eftersom hon kommer huvudpersonen Daniel närmast. Hon intresserar mig för att hon agerar lite oberäkneligt och är beundransvärd och lätt att tycka om. Det hade annars varit intressant att få komma de flesta personerna i boken lite närmre men då skulle det bli en helt annan bok. Jag ville med Överträdelsen skriva en handlingsdriven underhållningsberättelse och inte en karaktärsdriven roman. Den boken får jag skriva en annan gång kanske.

Och sista frågan: när man läst din bok, finns det någon liknande serie/bok som du kan rekommendera? Så att vi har någonting att läsa medan vi väntar på nästa bok.

Jag tar gärna emot tips på böcker som liknar Överträdelsen. Det vore roligt att få. Om jag själv ska rekommendera en bok som influerat eller har ett släktskap med Överträdelsen som … herregud. Har du någon gång känt dig identitetslös Mattias? Att det finns delar av dig som flyter runt som drivved i lösryckta citat eller i tankesuggestioner? Du finns än här och än där, i jakten på den vita valen eller hur Quasimodo livrädd springer runt och ropar FRISTAD. Jag har ett vagt minne av att jag en gång i tiden fick en stark läsupplevelse av att läsa Den blinda ugglan av den Iranska författaren Sadeq Hedayat, men att rekommendera honom vore ologiskt. Jag vet inte. Om jag läser om boken så kanske jag finner släktskapet som jag letar efter. Vad var frågan?

FBK: Berätta om dina böcker i serien Isjuvelentrilogin. Vad handlar de om?

Karin: Huvudkaraktärerna är de tre barnen Kakan, Mante och Mogge, som är i olika åldrar och har mycket olika personligheter. Mysteriet kretsar kring en magisk juvel, Isjuvelen, som med sin kraft kan göra dess forne ägare greve Ståhlklo allsmäktig. Ståhlklo är död sedan länge, och han kom över juvelen genom att utföra onda gärningar i livet. I Eldens sommar får läsaren veta att barnen har valts ut av Ståhklo för att åtbörda juvelen till hans grav, så han kan sätta sina ondskefulla planer i verket. Barnen ställs inför dilemmat att hjälpa en ond varelse eller att riskera att allt de håller kärt brinner upp. I de båda uppföljarna Skuggans hemlighet och Isjuvelens gåta grenar berättelsen ut sig på djupet samt i tid och rum. Trots vännernas ansträngningar har de ännu inte lyckats lösa gåtan. Samtidigt brottas de med allt runtomkring, som vardagsproblemen med familj och kompisar. Många spännande händelser och underliga bekantskaper leder till sist fram till mysteriets oväntade upplösning i en dramatisk slutscen.

FBK: Vad inspirerar dig som får fingrarna att flöda över tangentbordet och hur kom du på idéen till de här böckerna?

Karin: Egentligen är det väl allt jag har upplevt genom livet: människor, platser och stämningar. Tveklöst bidrar även alla skrönor, sagor och historier som omgav mig som barn, eftersom jag växte upp i ett hem i glesbygden med föräldrar som var duktiga berättare. Dessutom upplevde jag mig bokstavligt talat omgiven av naturens magi. Därtill kommer alla underbara fantasyböcker och fantasyfilmer, men även den magiska realismen från Sydamerika och skräckromantiken som genrer inspirerar mig mycket.

Jag hade inte en färdig idé när jag började med böckerna, utan bara skrev för att få ur mig något av det som kokande och bubblade inombords.

FBK: Utan att avslöja handlingen: vilken scen i dina böcker tyckte du var jobbigast att skriva? Och vilken var roligast?

Karin: Jag har svårt att nämna enskilda scener utan att just avslöja handlingen, men när jag skrev Eldens sommar var jag väldigt trevande, och den har fått stå ut med många tuffa redigeringsvändor. Skuggans hemlighet skrev jag om från pärm till pärm och tvingades skära kraftigt och pytsa in nytt och bra material. Jag har slitit hårdast med den boken, men så är jag också väldigt nöjd med den. Lättast var Isjuvelens gåta, den skrev nästan sig själv! Slutscenen är en favorit.

FBK: När man läst dina böcker, finns det någon liknande serie/bok som du kan rekommendera? Så att vi har någonting att läsa medan vi väntar på nästa bok.

Harry Potter så klart! Själv läser jag mycket övernaturligt för barn 9-12 år, även om mina böcker är mer fantasy än bara spöken. Jag tycker mycket om Lena Ollmarks serie om Firn-barnen, de är riktigt läskiga. Likaså De tysta stegen bakom av Jonna Björnstjerna. Och jag älskar Bröderna Lejonhjärta samt Narnia-böckerna. En bortglömd, äldre men underbar fantasy/äventyrsbok är Djuphavspirater av Eric Linklater. Men då pratar vi bara barnlitteratur.

FBK: När du skriver, har du då hela historien klar för dig eller växer den fram under tiden du skriver?

Karin: Numera, när jag är inne på mitt femte manus, har jag historien klar för mig i mycket grova drag. Så var det inte tidigare, varför jag har fått redigera otroligt mycket. Fast fortfarande är det ett äventyr att se vilket håll berättelsen tar, så jag är inte särskilt hårt bunden till min synopsis.

FKB: Drabbas du någon gång av så kallad skrivkramp, och i så fall, hur löser du det?

Karin: Ja, ibland tar det stopp. Ofta väntar jag då några dagar med att skriva. Jag kan också gå ut i skogen. Där blir jag totalt avskärmad från vardagen och det yttre livet, och idéer faller på plats och nya infallsvinklar dyker upp. Eller så bara skriver jag ändå, och ibland lossnar det och blir riktigt bra!

FBK: Läste du mycket som barn?

Karin: Jag läste massor som barn! Många spökhistorier och äventyrsböcker. När jag var 12-13 läste jag bland annat Jules Verne och böckerna om Sherlock Holmes och Agatha Christie för att nämna några.

FBK: Tycker du att det är svårt att nå ut till läsarna? Och har du några bra tips för att synas som författare?

Karin: Visst är det en utmaning att nå ut. Det är väl något som de flesta kämpar med? Jag tror mycket på att synas så mycket som möjligt, på sociala medier men även i verkliga livet. I dessa tider är ju det sistnämnda svårt, så det gäller att synas digitalt. Och jag tror inte på att bara vara hårt säljande, mer bygga varumärke och skapa känslor och stämningar runt böckerna.
Att få ut sina böcker i fysiska bokhandlar och på stormarknader är också viktigt.

FBK: Vad gör du när du inte skriver?

Karin: Jag har arbetat som svensklärare i många år, på gymnasiet men även lite grann med lägre åldrar. Just nu har jag kommit till en vändpunkt i livet när jag nästan bara skriver och ägnar mig åt förlaget.

FBK: Vad är planerna för framtiden? Har du något nytt på gång?

Karin: Nu jobbar jag med en bokserie som är en fristående fortsättning på Isjuvelen-trilogin. Det första manuset, Den magiska klockan, är färdigt och väntar på utgivning. Del 2 i den serien är under arbete. Dimensionen-serien som jag kallar den, passar dig som gillar fantasy, rymden och tanken på att det kan finnas parallella världar. Astronomi är ett av mina stora intressen, och i den här bokserien väver jag in detta spännande ämne.

Att fortsätta skriva, utbilda mig och utvecklas är min stora plan. Jag har så många idéer på lager! Fantasygenren ligger mig närmast om hjärtat, men även skräck och science fiction. Att skriva för barn och unga är vad som lockar allra mest. Kanske för att jag på många sätt själv känner mig som ett barn innerst inne?

FKB: Vad vill du säga till dina läsare?

Karin: Jag vill så klart både roa och oroa. Först och främst vill jag skriva spännande berättelser, där man bara måste få veta hur det går! Jag önskar förmedla den hisnande känslan av att allt kan hända. I den gråaste vardagen bryter magin in och ställer allt på sin spets, och ett stort äventyr kan lura runt hörnet om du öppnar ögonen… För vi måste få drömma och resa i tanken.

Andra teman som går igen i allt jag skriver är rätten att få vara den man är, oberoende av normer, och att människor och företeelser sällan är som man tror. På det viset vill jag förmedla vikten av att ha ett öppet sinne: se, lyssna och ompröva. Tillvaron är så mycket större och mer komplex än vi kan föreställa oss.

• 

• 

•