FBK: Berätta om dina böcker i serien Isjuvelentrilogin. Vad handlar de om?
Karin: Huvudkaraktärerna är de tre barnen Kakan, Mante och Mogge, som är i olika åldrar och har mycket olika personligheter. Mysteriet kretsar kring en magisk juvel, Isjuvelen, som med sin kraft kan göra dess forne ägare greve Ståhlklo allsmäktig. Ståhlklo är död sedan länge, och han kom över juvelen genom att utföra onda gärningar i livet. I Eldens sommar får läsaren veta att barnen har valts ut av Ståhklo för att åtbörda juvelen till hans grav, så han kan sätta sina ondskefulla planer i verket. Barnen ställs inför dilemmat att hjälpa en ond varelse eller att riskera att allt de håller kärt brinner upp. I de båda uppföljarna Skuggans hemlighet och Isjuvelens gåta grenar berättelsen ut sig på djupet samt i tid och rum. Trots vännernas ansträngningar har de ännu inte lyckats lösa gåtan. Samtidigt brottas de med allt runtomkring, som vardagsproblemen med familj och kompisar. Många spännande händelser och underliga bekantskaper leder till sist fram till mysteriets oväntade upplösning i en dramatisk slutscen.
FBK: Vad inspirerar dig som får fingrarna att flöda över tangentbordet och hur kom du på idéen till de här böckerna?
Karin: Egentligen är det väl allt jag har upplevt genom livet: människor, platser och stämningar. Tveklöst bidrar även alla skrönor, sagor och historier som omgav mig som barn, eftersom jag växte upp i ett hem i glesbygden med föräldrar som var duktiga berättare. Dessutom upplevde jag mig bokstavligt talat omgiven av naturens magi. Därtill kommer alla underbara fantasyböcker och fantasyfilmer, men även den magiska realismen från Sydamerika och skräckromantiken som genrer inspirerar mig mycket.
Jag hade inte en färdig idé när jag började med böckerna, utan bara skrev för att få ur mig något av det som kokande och bubblade inombords.
FBK: Utan att avslöja handlingen: vilken scen i dina böcker tyckte du var jobbigast att skriva? Och vilken var roligast?
Karin: Jag har svårt att nämna enskilda scener utan att just avslöja handlingen, men när jag skrev Eldens sommar var jag väldigt trevande, och den har fått stå ut med många tuffa redigeringsvändor. Skuggans hemlighet skrev jag om från pärm till pärm och tvingades skära kraftigt och pytsa in nytt och bra material. Jag har slitit hårdast med den boken, men så är jag också väldigt nöjd med den. Lättast var Isjuvelens gåta, den skrev nästan sig själv! Slutscenen är en favorit.
FBK: När man läst dina böcker, finns det någon liknande serie/bok som du kan rekommendera? Så att vi har någonting att läsa medan vi väntar på nästa bok.
Harry Potter så klart! Själv läser jag mycket övernaturligt för barn 9-12 år, även om mina böcker är mer fantasy än bara spöken. Jag tycker mycket om Lena Ollmarks serie om Firn-barnen, de är riktigt läskiga. Likaså De tysta stegen bakom av Jonna Björnstjerna. Och jag älskar Bröderna Lejonhjärta samt Narnia-böckerna. En bortglömd, äldre men underbar fantasy/äventyrsbok är Djuphavspirater av Eric Linklater. Men då pratar vi bara barnlitteratur.
FBK: När du skriver, har du då hela historien klar för dig eller växer den fram under tiden du skriver?
Karin: Numera, när jag är inne på mitt femte manus, har jag historien klar för mig i mycket grova drag. Så var det inte tidigare, varför jag har fått redigera otroligt mycket. Fast fortfarande är det ett äventyr att se vilket håll berättelsen tar, så jag är inte särskilt hårt bunden till min synopsis.
FKB: Drabbas du någon gång av så kallad skrivkramp, och i så fall, hur löser du det?
Karin: Ja, ibland tar det stopp. Ofta väntar jag då några dagar med att skriva. Jag kan också gå ut i skogen. Där blir jag totalt avskärmad från vardagen och det yttre livet, och idéer faller på plats och nya infallsvinklar dyker upp. Eller så bara skriver jag ändå, och ibland lossnar det och blir riktigt bra!
FBK: Läste du mycket som barn?
Karin: Jag läste massor som barn! Många spökhistorier och äventyrsböcker. När jag var 12-13 läste jag bland annat Jules Verne och böckerna om Sherlock Holmes och Agatha Christie för att nämna några.
FBK: Tycker du att det är svårt att nå ut till läsarna? Och har du några bra tips för att synas som författare?
Karin: Visst är det en utmaning att nå ut. Det är väl något som de flesta kämpar med? Jag tror mycket på att synas så mycket som möjligt, på sociala medier men även i verkliga livet. I dessa tider är ju det sistnämnda svårt, så det gäller att synas digitalt. Och jag tror inte på att bara vara hårt säljande, mer bygga varumärke och skapa känslor och stämningar runt böckerna.
Att få ut sina böcker i fysiska bokhandlar och på stormarknader är också viktigt.
FBK: Vad gör du när du inte skriver?
Karin: Jag har arbetat som svensklärare i många år, på gymnasiet men även lite grann med lägre åldrar. Just nu har jag kommit till en vändpunkt i livet när jag nästan bara skriver och ägnar mig åt förlaget.
FBK: Vad är planerna för framtiden? Har du något nytt på gång?
Karin: Nu jobbar jag med en bokserie som är en fristående fortsättning på Isjuvelen-trilogin. Det första manuset, Den magiska klockan, är färdigt och väntar på utgivning. Del 2 i den serien är under arbete. Dimensionen-serien som jag kallar den, passar dig som gillar fantasy, rymden och tanken på att det kan finnas parallella världar. Astronomi är ett av mina stora intressen, och i den här bokserien väver jag in detta spännande ämne.
Att fortsätta skriva, utbilda mig och utvecklas är min stora plan. Jag har så många idéer på lager! Fantasygenren ligger mig närmast om hjärtat, men även skräck och science fiction. Att skriva för barn och unga är vad som lockar allra mest. Kanske för att jag på många sätt själv känner mig som ett barn innerst inne?
FKB: Vad vill du säga till dina läsare?
Karin: Jag vill så klart både roa och oroa. Först och främst vill jag skriva spännande berättelser, där man bara måste få veta hur det går! Jag önskar förmedla den hisnande känslan av att allt kan hända. I den gråaste vardagen bryter magin in och ställer allt på sin spets, och ett stort äventyr kan lura runt hörnet om du öppnar ögonen… För vi måste få drömma och resa i tanken.
Andra teman som går igen i allt jag skriver är rätten att få vara den man är, oberoende av normer, och att människor och företeelser sällan är som man tror. På det viset vill jag förmedla vikten av att ha ett öppet sinne: se, lyssna och ompröva. Tillvaron är så mycket större och mer komplex än vi kan föreställa oss.
