Publicerad den Lämna en kommentar

Intervju med Markus Åberg

Även om du tidigare haft en novell publicerad, så var din romandebut med ”Överträdelsen”, som släpptes i början av året. Är den tänkt som helt fristående, eller kommer det fler böcker i samma värld?

En bra fråga och en bra start på intervjun. Eftersom jag skriver långsamt så tar det flera år för mig att få en bok klar, så jag ville avsluta Överträdelsen innan jag bestämde mig för om det skulle bli en uppföljare. Nu när boken är avslutad borde jag bestämma mig, men fortfarande skjuter jag på beslutet. Vi får se! Jag lämnar en fortsättning hängandes i luften som en hand som väntar på high five.

Du befinner dig i en hiss och har precis nämnt att du skrivit en bok. Den andra passageraren i hissen frågar vad den handlar om. Du har 20 sekunder på dig innan hissen kommer till nästa våning där du ska gå av. Hur beskriver du boken på den korta tiden?

Den berömda hisspitchen. Det beror lite på omständigheterna. Är det en litterär agent, en läsare eller någon som hotar mig till livet i hissen? Det är självfallet avgörande. Jag har annars en ödmjuk inställning till mitt skrivande och vill inte tvinga på folk min bok, det tycker jag är burdust. Böcker ska upptäckas av lust och inte av en författare som är påstridig. Påstridiga författare är obehagliga. Men säg att personen i hissen är intresserad, då skulle jag säga att det är en skönlitterär bok med ett fantasirikt innehåll. Är personen fortfarande intresserad så nämner jag att boken handlar om att finna en annan verklighet men även om utomkroppsliga resor och om att övervinna personliga svårigheter. Men mest troligt säger jag nog ingenting alls. Främlingar i hissar gör mig pratblyg.

Av omslaget får jag bilden av någon som söker sig både inåt och utåt, och att den (trots att det är SF) nästan är lite spirituell. Hur mycket av berättelsen speglas i omslaget?

Helt rätt. Bra Mattias! Jag gillar dina frågor! Angående omslaget så ville jag ha någonting analogt istället för digitalt. Jag ville bort från photoshoppade bilder med TV-spelsestetik och ha ett omslag som var mer traditionellt och handgjort. Valet av konstnär föll på Pontus Hammar som jobbar mycket med linjer och detaljer. Att omslaget ger ett spirituellt intryck tror jag Pontus uppskattar, det är hans förtjänst och inte heller helt ovidkommande för innehållet om jag tänker efter. Boken handlar lite om att upptäcka sig själv, men också om att finna en dold värld som de flesta inte känner till. Det kan vara lite spejsigt för vissa.

Vad inspirerar dig när du skriver? Vad får fingrarna att flöda över tangentbordet?

Åh, det du! För det mesta är det små besattheter. I rätt ögonblick och med den rätta känslan kan allting bli intressant. Inspiration hittar jag annars genom att skifta perspektiv från att vara fokuserad till att vara tillgänglig för nya intryck. Då glimmar det till. Det gäller att växelvis vara vaksam och tankspridd för att hitta fram till d e t d ä r s om l o c k a r. Just nu gillar jag skrivmaskiner och pingisgummin.

Utan att avslöja handlingen: vilken scen tyckte du var jobbigast att skriva? Och vilken var roligast?

Ett problem som jag ställdes inför var när jag skulle skriva om utomkroppsliga resor. Det var bökigt eftersom den som reser inte kan interagera med sin omgivning. Men det resulterade samtidigt i en av mina favoritscener när ett intrång in i det okända dokumenteras med hjälmkameror. Då händer någonting med berättelsen och äventyret tar fart på riktigt.

Tänk dig en läsare som precis läst sista ordet på sista sidan, och slagit igen boken. Vilken känsla hoppas du att den läsaren har?

Får man säga det eller gör man ett brott mot god smak då? Äsch, då vill jag att läsaren suckar ljuvligt och känna sig nykär. Finns det något härligare än att känna sig nykär?

Förutom Daniel, vilken är din personliga favorit av de karaktärer som vi får möta i boken?

Jag har valt att ha med få människor i boken. Ett motto som jag ständigt upprepade genom skrivandet och i omarbetningar var: förenkla, förenkla, förenkla! Jag vet inte varför jag nämner det – jo det vet jag – det är för att de övriga karaktärerna är där men också inte. De är hemlighetsfulla, så som främlingar alltid är, och de hålls på avstånd. Men om jag ska ta en favorit så nämner jag Lena eftersom hon kommer huvudpersonen Daniel närmast. Hon intresserar mig för att hon agerar lite oberäkneligt och är beundransvärd och lätt att tycka om. Det hade annars varit intressant att få komma de flesta personerna i boken lite närmre men då skulle det bli en helt annan bok. Jag ville med Överträdelsen skriva en handlingsdriven underhållningsberättelse och inte en karaktärsdriven roman. Den boken får jag skriva en annan gång kanske.

Och sista frågan: när man läst din bok, finns det någon liknande serie/bok som du kan rekommendera? Så att vi har någonting att läsa medan vi väntar på nästa bok.

Jag tar gärna emot tips på böcker som liknar Överträdelsen. Det vore roligt att få. Om jag själv ska rekommendera en bok som influerat eller har ett släktskap med Överträdelsen som … herregud. Har du någon gång känt dig identitetslös Mattias? Att det finns delar av dig som flyter runt som drivved i lösryckta citat eller i tankesuggestioner? Du finns än här och än där, i jakten på den vita valen eller hur Quasimodo livrädd springer runt och ropar FRISTAD. Jag har ett vagt minne av att jag en gång i tiden fick en stark läsupplevelse av att läsa Den blinda ugglan av den Iranska författaren Sadeq Hedayat, men att rekommendera honom vore ologiskt. Jag vet inte. Om jag läser om boken så kanske jag finner släktskapet som jag letar efter. Vad var frågan?

Publicerad den Lämna en kommentar

Intervju med Karin Stigsdotter Gustafsson

Karin Stigsdotter Gustafsson författare till Isjuvelentrilogin

FBK: Berätta om dina böcker i serien Isjuvelentrilogin. Vad handlar de om?

Karin: Huvudkaraktärerna är de tre barnen Kakan, Mante och Mogge, som är i olika åldrar och har mycket olika personligheter. Mysteriet kretsar kring en magisk juvel, Isjuvelen, som med sin kraft kan göra dess forne ägare greve Ståhlklo allsmäktig. Ståhlklo är död sedan länge, och han kom över juvelen genom att utföra onda gärningar i livet. I Eldens sommar får läsaren veta att barnen har valts ut av Ståhklo för att åtbörda juvelen till hans grav, så han kan sätta sina ondskefulla planer i verket. Barnen ställs inför dilemmat att hjälpa en ond varelse eller att riskera att allt de håller kärt brinner upp. I de båda uppföljarna Skuggans hemlighet och Isjuvelens gåta grenar berättelsen ut sig på djupet samt i tid och rum. Trots vännernas ansträngningar har de ännu inte lyckats lösa gåtan. Samtidigt brottas de med allt runtomkring, som vardagsproblemen med familj och kompisar. Många spännande händelser och underliga bekantskaper leder till sist fram till mysteriets oväntade upplösning i en dramatisk slutscen.

FBK: Vad inspirerar dig som får fingrarna att flöda över tangentbordet och hur kom du på idéen till de här böckerna?

Karin: Egentligen är det väl allt jag har upplevt genom livet: människor, platser och stämningar. Tveklöst bidrar även alla skrönor, sagor och historier som omgav mig som barn, eftersom jag växte upp i ett hem i glesbygden med föräldrar som var duktiga berättare. Dessutom upplevde jag mig bokstavligt talat omgiven av naturens magi. Därtill kommer alla underbara fantasyböcker och fantasyfilmer, men även den magiska realismen från Sydamerika och skräckromantiken som genrer inspirerar mig mycket.

Jag hade inte en färdig idé när jag började med böckerna, utan bara skrev för att få ur mig något av det som kokande och bubblade inombords.

FBK: Utan att avslöja handlingen: vilken scen i dina böcker tyckte du var jobbigast att skriva? Och vilken var roligast?

Karin: Jag har svårt att nämna enskilda scener utan att just avslöja handlingen, men när jag skrev Eldens sommar var jag väldigt trevande, och den har fått stå ut med många tuffa redigeringsvändor. Skuggans hemlighet skrev jag om från pärm till pärm och tvingades skära kraftigt och pytsa in nytt och bra material. Jag har slitit hårdast med den boken, men så är jag också väldigt nöjd med den. Lättast var Isjuvelens gåta, den skrev nästan sig själv! Slutscenen är en favorit.

FBK: När man läst dina böcker, finns det någon liknande serie/bok som du kan rekommendera? Så att vi har någonting att läsa medan vi väntar på nästa bok.

Harry Potter så klart! Själv läser jag mycket övernaturligt för barn 9-12 år, även om mina böcker är mer fantasy än bara spöken. Jag tycker mycket om Lena Ollmarks serie om Firn-barnen, de är riktigt läskiga. Likaså De tysta stegen bakom av Jonna Björnstjerna. Och jag älskar Bröderna Lejonhjärta samt Narnia-böckerna. En bortglömd, äldre men underbar fantasy/äventyrsbok är Djuphavspirater av Eric Linklater. Men då pratar vi bara barnlitteratur.

FBK: När du skriver, har du då hela historien klar för dig eller växer den fram under tiden du skriver?

Karin: Numera, när jag är inne på mitt femte manus, har jag historien klar för mig i mycket grova drag. Så var det inte tidigare, varför jag har fått redigera otroligt mycket. Fast fortfarande är det ett äventyr att se vilket håll berättelsen tar, så jag är inte särskilt hårt bunden till min synopsis.

FKB: Drabbas du någon gång av så kallad skrivkramp, och i så fall, hur löser du det?

Karin: Ja, ibland tar det stopp. Ofta väntar jag då några dagar med att skriva. Jag kan också gå ut i skogen. Där blir jag totalt avskärmad från vardagen och det yttre livet, och idéer faller på plats och nya infallsvinklar dyker upp. Eller så bara skriver jag ändå, och ibland lossnar det och blir riktigt bra!

FBK: Läste du mycket som barn?

Karin: Jag läste massor som barn! Många spökhistorier och äventyrsböcker. När jag var 12-13 läste jag bland annat Jules Verne och böckerna om Sherlock Holmes och Agatha Christie för att nämna några.

FBK: Tycker du att det är svårt att nå ut till läsarna? Och har du några bra tips för att synas som författare?

Karin: Visst är det en utmaning att nå ut. Det är väl något som de flesta kämpar med? Jag tror mycket på att synas så mycket som möjligt, på sociala medier men även i verkliga livet. I dessa tider är ju det sistnämnda svårt, så det gäller att synas digitalt. Och jag tror inte på att bara vara hårt säljande, mer bygga varumärke och skapa känslor och stämningar runt böckerna.
Att få ut sina böcker i fysiska bokhandlar och på stormarknader är också viktigt.

FBK: Vad gör du när du inte skriver?

Karin: Jag har arbetat som svensklärare i många år, på gymnasiet men även lite grann med lägre åldrar. Just nu har jag kommit till en vändpunkt i livet när jag nästan bara skriver och ägnar mig åt förlaget.

FBK: Vad är planerna för framtiden? Har du något nytt på gång?

Karin: Nu jobbar jag med en bokserie som är en fristående fortsättning på Isjuvelen-trilogin. Det första manuset, Den magiska klockan, är färdigt och väntar på utgivning. Del 2 i den serien är under arbete. Dimensionen-serien som jag kallar den, passar dig som gillar fantasy, rymden och tanken på att det kan finnas parallella världar. Astronomi är ett av mina stora intressen, och i den här bokserien väver jag in detta spännande ämne.

Att fortsätta skriva, utbilda mig och utvecklas är min stora plan. Jag har så många idéer på lager! Fantasygenren ligger mig närmast om hjärtat, men även skräck och science fiction. Att skriva för barn och unga är vad som lockar allra mest. Kanske för att jag på många sätt själv känner mig som ett barn innerst inne?

FKB: Vad vill du säga till dina läsare?

Karin: Jag vill så klart både roa och oroa. Först och främst vill jag skriva spännande berättelser, där man bara måste få veta hur det går! Jag önskar förmedla den hisnande känslan av att allt kan hända. I den gråaste vardagen bryter magin in och ställer allt på sin spets, och ett stort äventyr kan lura runt hörnet om du öppnar ögonen… För vi måste få drömma och resa i tanken.

Andra teman som går igen i allt jag skriver är rätten att få vara den man är, oberoende av normer, och att människor och företeelser sällan är som man tror. På det viset vill jag förmedla vikten av att ha ett öppet sinne: se, lyssna och ompröva. Tillvaron är så mycket större och mer komplex än vi kan föreställa oss.