Publicerad den Lämna en kommentar

Intervju med Markus Åberg

Även om du tidigare haft en novell publicerad, så var din romandebut med ”Överträdelsen”, som släpptes i början av året. Är den tänkt som helt fristående, eller kommer det fler böcker i samma värld?

En bra fråga och en bra start på intervjun. Eftersom jag skriver långsamt så tar det flera år för mig att få en bok klar, så jag ville avsluta Överträdelsen innan jag bestämde mig för om det skulle bli en uppföljare. Nu när boken är avslutad borde jag bestämma mig, men fortfarande skjuter jag på beslutet. Vi får se! Jag lämnar en fortsättning hängandes i luften som en hand som väntar på high five.

Du befinner dig i en hiss och har precis nämnt att du skrivit en bok. Den andra passageraren i hissen frågar vad den handlar om. Du har 20 sekunder på dig innan hissen kommer till nästa våning där du ska gå av. Hur beskriver du boken på den korta tiden?

Den berömda hisspitchen. Det beror lite på omständigheterna. Är det en litterär agent, en läsare eller någon som hotar mig till livet i hissen? Det är självfallet avgörande. Jag har annars en ödmjuk inställning till mitt skrivande och vill inte tvinga på folk min bok, det tycker jag är burdust. Böcker ska upptäckas av lust och inte av en författare som är påstridig. Påstridiga författare är obehagliga. Men säg att personen i hissen är intresserad, då skulle jag säga att det är en skönlitterär bok med ett fantasirikt innehåll. Är personen fortfarande intresserad så nämner jag att boken handlar om att finna en annan verklighet men även om utomkroppsliga resor och om att övervinna personliga svårigheter. Men mest troligt säger jag nog ingenting alls. Främlingar i hissar gör mig pratblyg.

Av omslaget får jag bilden av någon som söker sig både inåt och utåt, och att den (trots att det är SF) nästan är lite spirituell. Hur mycket av berättelsen speglas i omslaget?

Helt rätt. Bra Mattias! Jag gillar dina frågor! Angående omslaget så ville jag ha någonting analogt istället för digitalt. Jag ville bort från photoshoppade bilder med TV-spelsestetik och ha ett omslag som var mer traditionellt och handgjort. Valet av konstnär föll på Pontus Hammar som jobbar mycket med linjer och detaljer. Att omslaget ger ett spirituellt intryck tror jag Pontus uppskattar, det är hans förtjänst och inte heller helt ovidkommande för innehållet om jag tänker efter. Boken handlar lite om att upptäcka sig själv, men också om att finna en dold värld som de flesta inte känner till. Det kan vara lite spejsigt för vissa.

Vad inspirerar dig när du skriver? Vad får fingrarna att flöda över tangentbordet?

Åh, det du! För det mesta är det små besattheter. I rätt ögonblick och med den rätta känslan kan allting bli intressant. Inspiration hittar jag annars genom att skifta perspektiv från att vara fokuserad till att vara tillgänglig för nya intryck. Då glimmar det till. Det gäller att växelvis vara vaksam och tankspridd för att hitta fram till d e t d ä r s om l o c k a r. Just nu gillar jag skrivmaskiner och pingisgummin.

Utan att avslöja handlingen: vilken scen tyckte du var jobbigast att skriva? Och vilken var roligast?

Ett problem som jag ställdes inför var när jag skulle skriva om utomkroppsliga resor. Det var bökigt eftersom den som reser inte kan interagera med sin omgivning. Men det resulterade samtidigt i en av mina favoritscener när ett intrång in i det okända dokumenteras med hjälmkameror. Då händer någonting med berättelsen och äventyret tar fart på riktigt.

Tänk dig en läsare som precis läst sista ordet på sista sidan, och slagit igen boken. Vilken känsla hoppas du att den läsaren har?

Får man säga det eller gör man ett brott mot god smak då? Äsch, då vill jag att läsaren suckar ljuvligt och känna sig nykär. Finns det något härligare än att känna sig nykär?

Förutom Daniel, vilken är din personliga favorit av de karaktärer som vi får möta i boken?

Jag har valt att ha med få människor i boken. Ett motto som jag ständigt upprepade genom skrivandet och i omarbetningar var: förenkla, förenkla, förenkla! Jag vet inte varför jag nämner det – jo det vet jag – det är för att de övriga karaktärerna är där men också inte. De är hemlighetsfulla, så som främlingar alltid är, och de hålls på avstånd. Men om jag ska ta en favorit så nämner jag Lena eftersom hon kommer huvudpersonen Daniel närmast. Hon intresserar mig för att hon agerar lite oberäkneligt och är beundransvärd och lätt att tycka om. Det hade annars varit intressant att få komma de flesta personerna i boken lite närmre men då skulle det bli en helt annan bok. Jag ville med Överträdelsen skriva en handlingsdriven underhållningsberättelse och inte en karaktärsdriven roman. Den boken får jag skriva en annan gång kanske.

Och sista frågan: när man läst din bok, finns det någon liknande serie/bok som du kan rekommendera? Så att vi har någonting att läsa medan vi väntar på nästa bok.

Jag tar gärna emot tips på böcker som liknar Överträdelsen. Det vore roligt att få. Om jag själv ska rekommendera en bok som influerat eller har ett släktskap med Överträdelsen som … herregud. Har du någon gång känt dig identitetslös Mattias? Att det finns delar av dig som flyter runt som drivved i lösryckta citat eller i tankesuggestioner? Du finns än här och än där, i jakten på den vita valen eller hur Quasimodo livrädd springer runt och ropar FRISTAD. Jag har ett vagt minne av att jag en gång i tiden fick en stark läsupplevelse av att läsa Den blinda ugglan av den Iranska författaren Sadeq Hedayat, men att rekommendera honom vore ologiskt. Jag vet inte. Om jag läser om boken så kanske jag finner släktskapet som jag letar efter. Vad var frågan?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.