Lucka 13 – C N Persson
[Öppna i nytt fönster]

 

Prolog till Maddoxx Silver del 2 av C N Persson

 

Tolv år innan Oslagbar.

Alexander Silver halvslumrande framför TV:n närmre midnatt en tisdagskväll. Det enda som hördes i lägenheten var det låga ljudet från ett vetenskapsprogram om mörk materia. Skärmen kastade ett kallt och fladdrande ljus i det dunkla vardagsrummet.

Efter en lång dag på kontoret stack tröttheten i ögonen. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen på kudden intill sig när det kom ett specialinslag från centrum.

”En massiv brand utbröt under kvällen i ett lägenhetshus på Österhill. Eldsvådan är ännu inte under kontroll och det finns fortfarande flertalet personer inuti byggnaden. Brandkåren är på plats och arbetar för fullt för att ta kontroll över situationen, så att elden inte sprids vidare till intilliggande byggnader.”

Alex lyfte huvudet från soffkudden och fokuserade blicken på TV:n. Han slängde en blick mot sovrummet.

Med en liten pust reste han sig ur fåtöljen, gick bort till garderoben. Längst in bakom kostymerna strök han handen längs med en smal springa i tapeten. När fingertopparna nådde slutet av den tryckte han till och förde den falska väggen åt sidan. Innanför fanns ett kassaskåp. Han slog koden och plockade fram den noggrant vikta grå Superhjältedräkten.

När han dragit på sig byxorna öppnade han sovrumsdörren och kikade in, samtidigt drog han tröjan över huvudet.

”Älskling, det brinner i stan. Jag beger mig dit och ser om de behöver min hjälp”, viskade han.

”Var försiktig”, fick han till svar.

Trots att branden var ett par kvarter bort kände han en stark röklukt när han sköt upp fönstret.

Det var dags att ställa om huvudet till Axius. Han satte Supermasken över ögonen, rullade bak axlarna och sträckte på ryggen. Med käkarna spända tog han ett djupt energigivande andetag. In genom näsan och ut genom munnen.

Med en fot på utsidan av väggen tog han sats och sköt emot för att sedan flyga ut i det stilla regnet. Han svischade i hög fart fram genom de mörka gatorna i en halvsovande stad. Redan långt innan han kom fram kunde han se ljuset från branden.

Värmen ökade allt mer när han kom närmre. Han cirkulerade lägenhetskomplexet. Våldsamma lågor slog ut från tak och fönster på södersidan av huset. Elden slickade väggarna och av ett större område i övre delen av huset fanns endast stommen kvar. Det påminde om ett eldhärjat skelett. En mörk olycksbådande rök steg till himlen.

På avstånd kunde han lokalisera flera brandmän som stod intill släckningsbilen. Genast flög han ner och landade graciöst på fötterna två meter framför brandchefen, en muskulös man med stor mustasch som såg ut att vara hämtad från nittonhundraåttiotalets Hollywood.

”Åh vad bra att du är här Axius.” Brandchefen lät lättad.

”Hur ser läget ut?” frågade Axius.

”Flertalet personer finns kvar i byggnaden. Mina mannar har gått in och börjat jobba sig uppåt. Men det är en väldigt aggressiv brand, så det tar tid för dem att ta sig fram”

”Då tar jag de översta våningarna och försöker få ut de som finns kvar.”

”Vad skulle vi göra utan dig?”

Axius log. ”Jag gör bara min plikt.”

Axius flög uppåt och lyssnade efter vad som hände inne i byggnaden. Brandbilens stege nådde inte högre än till åttonde våningen, vilket betydde att det fanns ytterligare tre våningar som brandmännen inte kunde ta sig till. Han stannade svävande i luften vid våning tio, blundade och koncentrerade sig på ljuden.

På en balkong stod en äldre dam. Hennes tårdränkta ansikte var förvridet i rädsla när hon lutade sig mot räcket och vinkade stort åt honom.

”Kära hjärtanes, min make och jag kan inte ta oss ner för trappen förstår du.” Hon greppade tag i Axius hand och klappade den. Läpparna sprack upp i ett hoppfullt leende. ”Kan du hjälpa oss?”

”Självklart. Var är din make?”

”Han sitter här inne.” Damen vände sig långsamt och pekade in genom altandörren.

Axius tog ett par steg in och såg sig omkring i rummet utan att kunna lokalisera någon. Han fortsatte genom en rökfylld hall och upptäckte en tunn äldre man sittandes i en plyschsoffa i det rökfyllda sovrummet. Mannen hostade djupt och viftade med handen framför ansiktet.

”Jag är här för att hjälpa er ner. Det brinner i huset”, talade Axius om.

Han flög ner det äldre paret till de väntande ambulanserna på marken. Sedan kunde han lokalisera ytterligare fem personer som han hjälpte ner tryggt på marken.

Det värkte i kroppen när han landade på hustaket intill det brinnande huset. Vinden förde röken åt andra hållet, så platsen erbjöd välbehövlig frisk luft. Han sjönk ner på en avsats och borstade bort sot från armarna på dräkten.

Plötsligt hörde han ett gällt ljud. Han ställde sig upp och lyssnade koncentrerat. Det var definitivt ett gråtande barn. Genast slängde han sig ut från kanten och flög ännu en gång i riktning mot det brinnande huset.

Han lokaliserade gråten till ett av de områden där elden härjade som mest, högst upp i huset. Med bultande hjärta flög han från fönster till fönster för att kunna fastställa vilket som var närmast barnet. Både fönstren och balkongdörren var blockerade och den södra delen av huset stod i stora lågor.

Det blev tyst. Tiden höll på att rinna ut. Det knöt sig i Axius mage. Febrilt såg han in genom fönster efter fönster. Svetten lackade sig i pannan.

Då hörde han ett förskräckt skrik alldeles intill sig.

”Tack gode gud!” utbrast han.

Axius närmade sig fönstret och skymtade en barnkammare. Branden hade ännu inte hunnit ta sig genom dörren. Det var en för stor risk att slå in rutan, syret utifrån skulle få branden att ta fart där inne.

Han valde istället fönstret bredvid.

Axius tryckte sig så långt mot väggen han kunde och använde hälen för att krossa glaset. Det smällde högt och han backade undan när lågorna vällde ut från fönstret.

När den värsta övertändningen lagt sig tog han ett djupt andetag och flög in genom den trasiga fönsterrutan.

Axius landade på hallgolvet, pressade handen mot väggen och följde den. Den tjocka röken tvingade honom att blinka hårt flera gånger. Han satte armvecket över mun och näsa i ett försök att kunna filtrera ut det värsta och andas lättare. Det var bara någon meter kvar. Snart framme.

Ett stort M var målat på dörren tillsammans med en apa. Där inne kunde han höra barnet hosta intensivt. Ljudet av den dånande elden blandades med det gråtande barnets rop och spröd musik. Det tog Axius ett par sekunder att inse att det var tonerna från en vaggvisa från barnets rum. Han satte handen på handtaget och tryckte ner. Låst.

Axius såg sig om efter någonting att ta sig in med. Adrenalinet växte i maggropen och spred sig vidare ut i hela kroppen.

Hans blick fastnade på en metallstol som stod i hörnet av hallen. Stolen vägde mer än han räknat med, så han gjorde ett par testsving i luften innan han slutligen slog den mot den låsta dörren. Det krävdes flera slag med stolen och trots att han var trött i armarna fortsatte han.

Han hostade rejält och röken sved allt mer i hals och lungor för varje andetag.

Slutligen gav dörren vika och föll i golvet.

Genom röken kunde han urskilja leksaker och en vit bokhylla.

”Hallå?” Axius letade febrilt efter barnet.

Inget svar. Han stängde av CD-spelaren som stod uppe på bokhyllan i hopp om att höra var barnet befann sig.

Slutligen kunde han lokalisera en liten pojke i fyraårsåldern som satt ihopkrupen på sängen. Den otroligt smala pojken med brunt kortklippt hår tittade förskräckt på Axius med tårfyllda mörkbruna ögon. Han var klädd i en pyjamas med racerbilar på.

Axius gick ett par steg mot sängen. Pojken tjöt förskräckt till och kröp närmre väggen.

”Mamma! Maaaammaa!” Han grät förtvivlat och gömde ansiktet i en blåprickig snuttefilt.

Det värkte i Axius hjärta. Försiktigt tog han ännu ett steg och då försvann pojken i tomma intet. Pyjamasen han haft på sig trillade i en hög på sängen. Axius stirrade förvirrat på platsen där barnet nyss befunnit sig.

Han rotade bland sängkläderna och kikade under sängen. Svängde runt ett varv. Var hade lillen tagit vägen?

Pojken måste vara en Super, precis som han själv.

Snyftningar hördes från insidan av garderoben. En sten lyftes från Axius bröst när han försiktigt öppnade dörren. Där satt pojken ihopkrupen. Axius sjönk ner på huk och log mot barnet.

”Hej grabben. Är du skadad?” Han sträckte fram handen mot pojken som vettskrämt stirrade på den.

Axius kunde höra hur det knakade olycksbådande i taket ovanför dem. Rummet började bli riktigt varmt och det blev allt svårare att andas i röken, trots att de befann sig nere på golvnivå.

”Gillar du bilar? Det gör jag, jag har flera stycken hemma hos mig.”

Det glimmade till i pojkens ögon, han satte sig upp och såg på Axius.

”Vet du vad? Jag tycker att det är lite varmt och jobbigt här inne. Men jag skulle behöva din hjälp att hitta ut. Vet du var närmsta fönster är?”

Pojken nickade och pekade.

”Åh, tack. Jag tänkte faktiskt flyga ut härifrån.”

Pojken sänkte skeptiskt ögonbrynen.

”Jag kan faktiskt flyga, precis som en fågel. Vill du följa med mig?” frågade Axius.

En tendens till ett leende kom över pojkens läppar och han nickade försiktigt.

”Du måste lova mig en sak bara, okej? Du får absolut inte teleportera dig någonstans igen. Inte förrän du är tillbaka hos dina föräldrar.”

”Jag lovar”, sa pojken.

”Axius heter jag. Vad heter du?”

”Maddoxx.”

Axius tog en snabb runda i lägenheten för att se om pojkens föräldrar fanns kvar i hemmet. Men lägenheten var tom.

Inne i barnrummet hängde en morgonrock på sängkanten. Han svepte den om pojken. Med barnet tryggt i sina armar skyndade han tillbaka ut genom fönstret han kommit in genom. Det var obeskrivligt befriande att tömma lungorna på rök och istället supa in den friska nattluften.

När de landade på marken räckte Axius över barnet till brandkåren.

Hostandes och matt i alla muskler föll Axius ihop på en bänk intill en av brandbilarna. Han gnuggade händerna i sitt svartsotiga ansikte och pustade ut. Allt Axius ville var att få bekräftat att lillen hade det bra, sedan skulle han bege sig hem. När som helst skulle föräldrarna komma springande och omfamna den gråtande pojken.

När som helst.
Men ingen kom.

 

Läs första delen av Maddoxx Silver. Beställ den här.