Lucka 16 – Här följer ett provkapitel från Mattias Lönnqvists roman Den Mörka Portalen.
[Öppna i nytt fönster]

Rättegången

“Tystnad!”

Domaren bankade klubban i bordet och sorlet tystnade. Tirandim satt på de anklagades bänk, tillsammans med mor och syster. Under flera dagar hade olika anklagelser lästs upp mot mor. Berättelser om vad far gjort och lögner om mors inblandning. Det hade påståtts att far gömt undan de pengar han tvingat byborna att betala i skatt och att mor visste var han gömt dem. Anklagelsen var löjlig. Om mor gömt undan pengar, varför hade de sällan mat på bordet?

“Som jag sa när rättegången inleddes”, sa domaren, “ska åhörarna vara tysta under rättegången. Vi har nu hört alla anklagelser och innan dom avkunnas får den anklagade en chans att förklara sig, eller försvara sig, eller be om nåd. Vilket väljer du?”

Allas ögon vände sig mot mor som reste sig upp.

“Jag väljer att försvara mig.”

En susning gick igenom rummet och sorlet återvände.

“Tystnad! Jag sa tystnad!” sa domaren, som frenetiskt bankade klubban i bordet.

“Det var bättre. Alla anklagade har rätt att välja och om man väljer att försvara sig har man rätt att göra så utan att bli avbruten eller störd. Även vid grova brott. Du har fram till solnedgången”, sa domaren och pekade på mor.

“Ni känner alla mig”, sa mor, med samma röst hon brukade ha när hon lärde ut sömnad och handarbete. Det var en röst som fick allting att verka självklart.

“Jag är uppväxt i den här byn, tillsammans med er, och ni vet alla att det inte var mitt val vem jag skulle gifta mig med.”

Hon tystnade en stund och såg sig omkring i salen, sökte ögonkontakt men ingen mötte hennes blick.

“Det var aldrig mitt val att gifta mig med Galvid. Han var tjugo år äldre än jag, och som ni andra var jag rädd för honom. När jag försökte säga nej var det ingen av er som hjälpte mig, ingen försökte hindra honom. Jag tvingades gifta mig med den man alla fruktade, alla hatade, den magiker som länge plågat vår by.”

Återigen en tystnad och ingen mötte mors blick. Flera tittade ned i golvet.

“Mitt äktenskap med Galvid var femton år av lidande och jag har bara två glada minnen av det. Det ena minnet är Eylana och det andra är Tirandim.”

Tirandim kände en värme inombords när mor tittade på henne. Av alla i rummet var det bara hon och Eylana som mötte mors blick.

“Ni påstår”, fortsatte mor, “att jag skulle ha varit delaktig i Galvids plågande av byn, att jag skulle ha tagit del av allting han stal med undanflykten att det skulle ha rört sig om skatt till magikernas centrum i Zoream.

Över två år har gått sedan han försvann och vi har levt i fattigdom sedan dess. Eftersom ingen av er ville köpa de klädesplagg jag skapat, blev jag till slut tvungen att sälja sällskap till männen i byn för att mina barn inte skulle behöva svälta ihjäl. Om jag haft Galvids pengar hade jag kunnat köpa mat för dem.”

För första gången slog mor ned blicken och Tirandim tyckte sig se att hon rodnade innan hon knöt händerna och fortsatte:

“Ni vet alla vad jag pratar om. Nästan alla män härinne har köpt sällskap av mig och ni har dragit nytta av att jag varit tvungen att acceptera hur lite ni än velat betala.”

Mor vände sig mot domaren och pekade på honom:

“Särskilt du. Du lovade att du skulle hjälpa mig att lämna byn och få ett nytt liv någonstans där ingen hört talas om Galvid om jag bara gav mitt sällskap gratis till dig. Först var det fem gånger, som blev tio gånger, som blev femton gånger. Aldrig tillräckligt, aldrig någonsin höll du ditt löfte.”

Tirandim förstod inte vad mor pratade om. Varför skulle någon betala för sällskap? Däremot kunde hon se att domaren och många i rummet förstod precis vad mor pratade om. Domaren blev högröd i ansiktet och tittade bort, samtidigt som arga ansikten riktades mot honom.

“Hur kan ni”, sa mor och vände sig mot åhörarna, “påstå att jag skulle ha varit inblandad i Galvids brott?”

Så fort mor slutade prata blev rummet tyst som i graven. Inte ens en harkling och många av åhörarna tittade ned på golvet.

“Jag vet inte”, sa mor och höjde rösten, “var Galvid gömt pengarna. Till mig sa han alltid att han skickade dem till Zoream, de få gånger han ens svarade på mina frågor. Jag vet inte varför han lämnade byn och jag är glad att han är borta. Jag har ingenting att be om nåd eller förlåtelse för. Det är ni som borde be mig om nåd, för att ni aldrig hjälpte mig, för att ni lät mig plågas av honom i femton år, för att jag aldrig fick uppleva annan kärlek än den jag har till mina döttrar.”

En tår rann ned för mors högra kind.

“Inte en enda ursäkt för mitt lidande har jag fått, och nu har ni mage att anklaga mig för vad Galvid gjorde. Det enda rätta ni kan göra är att be mig och mina döttrar om förlåtelse och hjälpa oss att komma härifrån.”

Mor satte sig ned och salen var helt tyst. Domaren harklade sig och frågade om mor var klar, vilket möttes av en nickning.

“Vi har alla hört anklagelserna, liksom hur den anklagade svarat. Jag själv, tillsammans med klokemor och byäldsten kommer lämna rummet för att diskutera det vi hört. Vi återkommer när vi fattat ett beslut. Vakterna och fångarna stannar här så länge.”

***

Dörren till sidorummet öppnades och de kom tillbaka igen. Tirandim svalde hårt. De hade varit borta länge. Var det för att de varit oense? För att de inte ville straffa mor och att de äntligen skulle släppas fria? Ett hopp tändes medan blicken följde domaren, som satte sig.

Domaren bankade klubban i bordet och sorlet tystnade.

“Vi har noggrant diskuterat allt som sagts under de dagar vi varit här. Både från de som anklagat och från den som försvarat sig”, sa mannen och tittade rakt på mor.

“Trots att vi verkligen försökt, kan vi inte komma till någon annan slutsats än att den anklagade är skyldig.”

Domaren avbröts av ett jubel i salen och Tirandim kunde se hur deras grannar stämde in i jublandet. Tårar vällde upp.

“Tystnad!” sa domaren och bankade återigen klubban i bordet. “Vi ser inga skäl till att visa nåd eller förlåtelse och dömer den anklagade till döden. Straffet ska verkställas omedelbart.”

Rummet började snurra och Tirandim kunde se hur mor sjönk ihop. Vakterna som stod bakom dem tog tag i dem och släpade ut alla tre till baksidan av det värdshus där rättegången hållits. På somrarna brukade värdshusets gäster uppsöka den svalka det stora trädet utanför erbjöd, men på vintern var alla bord och stolar bortplockade. Två vakter bar mor, hopsjunken mellan dem, bort till trädet där någon hängt ett rep över en bastant gren. Öglan på repet träddes över mors hals och sedan drogs hon upp i luften.

Flera gånger försökte Tirandim titta bort, men varje gång vred en av vakterna hennes huvud så hon tvingades titta. Hon försökte blunda, men ögonlocken tvingades upp. Hon var tvingad att se mor sprattla och kämpa emot. Hon såg hur mor sparkade frenetiskt och blev allt blåare i ansiktet. Samtidigt ljudet av byborna som hurrade och applåderade, de sista förolämpningarna mot mor. Smärtan och skräcken hon kunde se i mors ögon.

Till sist hade det tagit slut. Mor kämpade inte emot längre utan hängde livlös. Hon själv, och systern hade släpats tillbaka till det förråd som användes som fängelse. Efter att vakterna låst dörren och lämnat dem där kunde hon inte hålla tillbaka tårarna längre. Hon sjönk ihop på det kalla och smutsiga golvet och grät okontrollerat.

Systerns hand på hennes axel fick henne att titta upp. Hur kunde hon vara lugn och samlad nu? Mellan tårarna fick hon ut att hon inte ville dö och att byborna skulle döda dem också.

“Oroa dig inte. De kommer inte döda oss”, sa Eylana, med en röst som lugnade. Hon kröp upp mot systern och la huvudet i hennes knä.

“Men hur?” sa hon och kände hur tårarna kom igen.

“Jag ordnar det”, sa Eylana och strök hennes hår. Hennes röst hade en självsäkerhet, som om hon verkligen trodde på vad hon sa.

Tirandim låg där länge, medan Eylana strök hennes hår och gång på gång sa att hon skulle ordna allting. Till slut trodde även Tirandim på det och somnade.

***

Hon vaknade ensam, i mörker. Bristen på fönster och ljus utifrån gjorde det svårt att bedöma om det var natt eller dag. Det var helt tyst. Antagligen var det fortfarande natt. Lite ljus sipprade in under dörren och det var tillräckligt för att kunna se konturer.

Hennes blick sökte efter Eylana. Hjärtat nästan stannade när hon inte var där. Rättegången skulle inte fortsätta förrän solen gick upp. Hon borde fortfarande vara kvar i rummet. Hade de tagit henne någon annanstans? Hade de hoppat över rättegången och gått direkt på mördandet? Levde hon fortfarande?

I samma stund, när hon trodde att det inte skulle kunna bli värre öppnades dörren. Var det hennes tur att dö nu? Hon ville verkligen inte dö; hon hade inte ens börjat leva än. Skulle hon kunna göra ett flyktförsök? En spänning byggdes upp i kroppen när hon gjorde sig redo för ett desperat försök att fly; det fick bära eller brista. Spänningen släppte i samma stund som hon såg siluetten i dörren; det var en ung kvinna. Ett litet hopp tändes i hjärtat. Kanske Eylana fortfarande levde? Hon hörde systerns välbekanta röst som viskade åt henne att komma, och att skynda sig på. För första gången på länge kände hon glädje.

“Vad händer?” frågade hon.

Eylana hyssjade henne och viskade så lågt att hon knappt hörde: “Jag förklarar sen. Följ mig.”

Tirandim hade massvis med frågor: Vad hade hänt med vakten? Hur kunde de vara fria? Varför hade Eylana inte varit i rummet när hon vaknade? Men allvaret i systerns röst fick henne att låta bli frågorna. Åtminstone för tillfället. Istället följde hon tyst efter. Hon noterade att det inte fanns några vakter utanför heller, och att den första gryningen precis kommit. De smög ut ur byn och behövde inte röra sig många steg innan de var inne i skogen. Väl där kunde de börja springa. Eylana höll henne hårt i handen. I den andra handen höll hon en tygpåse. Tirandim var tvungen att springa så snabbt hon kunde för att hålla jämna steg och undvika att ramla omkull.

De fortsatte springa medan natten övergick till dag. Vid det här laget hade nog alla i byn vaknat och deras flykt borde ha blivit upptäckt. Till slut kunde hon enbart koncentrera sig på att sätta det ena benet framför det andra, steg efter steg efter steg. Hjärtat slog snabbt och hårt men hon hade fortfarande krafter kvar. I ett ögonblick sprang hon och i nästa flög hon genom luften. Marken kom närmare och närmare, men hon hann inte föra upp armarna som skydd. Istället var det hennes ansikte – och då särskilt näsan – som fick ta smällen. Smärtan var så kraftig att hon en kort stund tappade medvetandet.

När hon öppnade ögonen igen möttes hon av systerns oroliga ansikte. Eylana hade vänt henne på rygg och även om smärtan klingat av, gjorde det fortfarande rejält ont. Särskilt från näsan, som kändes helt täppt. Hon hade blodsmak i munnen och kände efter med tungan om alla tänder var kvar. Det var en lättnad att blodet verkade komma från näsan. Systern rev av en bit av sin redan trasiga klänning. Området de befann sig i var sankt, så det var inga större problem för Eylana att hitta vatten att fukta trasan med innan hon torkade av det värsta i Tirandims ansikte. Av tygtrasan gjorde hon sedan ett bandage, som hon lindade runt näsan och ansiktet.

”Jag skulle gärna låta dig vila lite, men vi måste ta oss så långt bort från byn som möjligt. Orkar du gå en bit till?”

Tirandim nickade och de gav sig av i raskt tempo. De sprang inte längre, men höll fortfarande hög fart. De färdades tills solen stod som högst på himlen, vilket betydde att det var dags för dagmål. Hon kände sig rejält hungrig. Eylana satte sig ned och signalerade åt henne att göra samma sak. Trots att det var vinter kände hon sig varm, både av den fysiska ansträngningen och av solen, som gav viss värme. Ur den bruna påsen tog systern fram en bit bröd, en liten bit ost, en korv och två enkla fickknivar. Hon tog bort bandaget och kontrollerade Tirandims skada innan hon delade korven i två delar och överräckte den ena tillsammans med kniven till Tirandim.

“Ät upp. Jag vet inte när vi kan få tag i mat nästa gång.”

“Var har du hittat mat? Och knivar?”

Hon ställde frågan samtidigt som hon tog en försiktig tugga av korven. Så länge hon åt försiktigt gjorde det inte alltför ont.

“Jag fick det av vakten, men jag vill inte prata om det just nu.”

Svaret förvirrade henne; varför skulle vakten ge dem mat och knivar och varför ville hennes syster inte prata om det?

“Men …”

“Inte nu!”

Eylana brukade aldrig snäsa av henne på det sättet, och det fanns en kyla i rösten. Någonting var väldigt fel, men det var tydligt att det inte skulle hjälpa att ställa fler frågor. Resten av måltiden åts därför under tystnad innan de reste sig för att fortsätta flykten. Tirandim stoppade ned kniven i fickan. Det var inte mycket till kniv, men det var bättre än ingenting. De hade kommit en rejäl sträcka från byn och behövde inte längre hålla samma höga tempo. Även om situationen fortfarande var svår, kändes det som om de lämnat det svåraste bakom sig. Kanske skulle de kunna starta ett nytt liv i Certdar, staden Eylana sagt att de var på väg till.

Det var då hon hörde det: röster och hundskall en bit bort. Hon blev alldeles kall; hade byns jägare lyckats spåra dem ända hit? Hon tittade på sin syster och kunde se samma skräck i hennes ansikte. ”Spring!” skrek Eylana, och sprang var just vad de gjorde. Egentligen hade de ingen chans. Två flickor, utan vana av vare sig skog eller jakt och dessutom inte klädda för att springa i terräng, mot byns jägare. Men systrarna vägrade inse hur liten chans de egentligen hade och sprang allt de orkade. Eylana verkade acceptera hur allvarligt läget var innan hon själv gjorde det och plötsligt upptäckte hon att Eylana stannat. Osäker på vad hon skulle göra stannade även Tirandim.

”Spring! Jag hindrar dem så du kan fly”, skrek Eylana.

Hon stod där rådvill; hon kunde inte lämna sin syster. Hon skulle vara chanslös mot jägarna och de skulle snart släpa tillbaka henne till byn. Hon såg att Eylana tagit fram sin kniv. De små fickknivarna hade fungerat för att dela bröd och korv, men hur mycket nytta skulle de göra mot jägare med pilbågar och jaktknivar?

”Spring!”

Eylanas röst hade en ton av panik men det fanns en bestämdhet i den som gjorde att Tirandim inte kunde säga emot. Hon sprang. I bakgrunden hörde hon röster som skrek. Hennes systers röst var en av dem, men hon kunde inte höra vad de skrek och inte avgöra vad som hände. Hon kunde inte göra annat än att springa så snabbt hon orkade.

***

Smärtan över mors öde, blandat med oro över vad som skulle hända med Eylana, fick ögonen att tåras igen och gjorde det svårt att se var hon var på väg. När hon väl såg stupet ned till floden var det knappt hon lyckades stanna i tid. Hon skulle precis vända och försöka hitta något ställe där hon kunde passera floden när hon återigen hörde röster och hundskall. Om hon vände nu skulle hon bli tillfångatagen, men om hon fortsatte genom att hoppa ned i floden fanns risken att hon drunknade. Hon kunde simma, men det var någonting hon gjort på somrarna. Aldrig i så här kallt vatten, aldrig så här strömt, aldrig med kläderna på. Ljuden kom allt närmare och hon behövde fatta ett beslut. Hon tog ett djupt andetag och hoppade ut från kanten, ned mot vattnet.

Vattnet var iskallt och det var nära att hon inte lyckades ta sig till ytan igen. All snö som smält hade gjort att skogens bäckar och vattendrag var fyllda till brädden och hon kunde knappt hålla sig över vattenytan när floden forsade fram i hög hastighet. Hon var kall och trött och insåg att hon inte skulle klara sig länge. Desperat försökte hon simma in till stranden på den andra sidan, men strömmen var för stark; hon orkade inte.

Dör jag nu? tänkte hon och kände hur kampviljan var på väg att lämna henne. Hon hade nästan gett upp, när hon såg ett nedfallet träd lite längre fram. Med lite tur borde hon kunna få tag i det och kanske ta sig in till stranden. Hon använde all sin viljestyrka för att trycka bort trötthet och kyla. Hon hade en uppgift nu: få tag i en gren. Hennes första försök misslyckades och grenen rev henne på både armar och händer. Vid sitt andra försök lyckades hon nästan hålla kvar innan hon slutligen tappade greppet. Nu hade hon sänkt sin hastighet så mycket att hon borde kunna få ett bra grepp om nästa gren. Om hon inte lyckades skulle det vara för sent. Hon skulle svepas med i floden och drunkna.

Trots kylan, smärtan och sår som blödde lyckades hon få ett ordentligt grepp. Långsamt, långsamt drog hon sig upp på stammen. Väl där lyckades hon sedan dra sig in till stranden och när hon äntligen kommit upp ur floden var hon utmattad. Helst skulle hon vilja ligga kvar på stranden och kanske sova en stund, men hon visste att det skulle vara en dödsdom. Hon var dyngsur och kall och skulle frysa ihjäl om hon inte gjorde någonting.

Med en ansträngning reste hon sig upp och gick några steg in i skogen. Om jägarna följt efter skulle de inte se henne här. Hon tog av sina dyngsura kläder och försökte krama ur så mycket vatten som möjligt. Samtidigt försökte hon röra på sig för att få upp värmen. Hon hittade en liten glänta där hon kunde dra nytta av den lilla värme solen erbjöd och några av träden hade fortfarande kvar höstens löv, som gav henne en möjlighet att torka av sig lite i alla fall. Att ta på sig de blöta kläderna igen var inte lätt, men hon kunde inte gå omkring naken i skogen. Då skulle hon snabbt frysa ihjäl. Istället hoppades hon på att kläderna skulle torka när hon rörde på sig och började gå i den riktning hon trodde att Certdar låg.

Framåt kvällen var kläderna fortfarande inte helt torra, men de var inte så fuktiga att de kylde ned henne längre. Hon tänkte att det kanske skulle vara bra att gå även på natten, men hon var så trött att varje steg kändes som det sista hon orkade ta. Det skulle vara bättre att hitta någon sovplats nu än ramla ihop i en liten hög senare under natten. Hon hittade ett omkullvält träd, vars rötter erbjöd ett visst skydd mot vinden och en lövhög som var någorlunda torr gav lite värme. Hon var så trött att hon utmattad föll i en drömlös sömn.

***

Du kan läsa mer om och köpa alla Mattias böcker  i serien Den Mörka Portalen här.