Lucka 11 – Här kan du provläsa några kapitel ur Yvonne Waerns nya bok När jorden led.
[Öppna i nytt fönster]

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

PROVLÄSNING UR ”NÄR JORDEN LED”
av
YVONNE WÆRN

 

Kapitel 30. Vid Yé

Äntligen kom de till Yé, Pedro och hans följeslagare. De hade fått stanna några gånger på vägen och ladda upp sig. Varmt var det, men robotar blir inte svettiga. De kontrollerade temperaturen då och då, och den höll sig under den kritiska gränsen. De behövde inte sätta i gång någon svalkande apparat. Den stod overksam på kärran tillsammans med uppladdningsapparaten.

Väl inne i Yé tog de stigen upp mot La Corona, vulkanen, där Pedro från långt håll hade sett människorna arbeta. En tvärväg ledde uppåt, kantad med svarta lavastenar i olika storlekar, men själva vägen var jämn, liksom sopad av en jättekvast. En ung man kom emot dem.

”Så ni är de första, välkomna!” sa han. ”Jag är Primero”.

”Den förste”, tänkte Pedro och ville fråga var de andra var, men Primero vände sig om och gick upp mot berget.

Pedro följde efter en bit. De andra robotarna kom med, men efter ett tag stannade de. Den långa vägen att gå på den ojämna asfalten hade tagit för mycket energi.

”Vi måste ladda upp oss”, sa Pedro och stannade mitt på stigen.

Primero bara fortsatte, men han hade hört att Pedro inte kom med. Han vände sig om.

”Kom”, sa han otåligt.

”Nej, gå du, vi kommer efter”, sa Pedro.

Tillsammans med de andra robotarna monterade Pedro upp vindkraftverket på ett säkert ställe där vinden kunde få tag i vingarna och skapa kraft ur naturen. Primero stannade hos dem ett tag och pekade upp mot bergets topp. Där syntes en hög kon, som en sockertopp, fast den var svart.

”En raket”, sa Primero som stannat hos dem. ”En rymdraket. Vi har byggt den med egna händer. Vi ska rädda människorna härifrån. Vi ska åka till Mars. Allt är färdigt. Ni får följa med.”

Han verkade inte tänka på att han talade till robotar. Pedro kände inte att han behövde rätta honom. Människor och robotar samarbetade, varför inte nu? Men han var nyfiken.

”Allt är färdigt?” undrade han. ”Varifrån får ni all energi som behövs då?”

”Från vulkanen, förstås”, sa Primero. ”Det är därför raketen står på toppen. Vi sätter i gång ett litet vulkanutbrott bara, och så får raketen kraft nog att ge sig i väg.”

”Ett litet vulkanutbrott”, sa Pedro. ”Hur kan du kontrollera det?”

”Jag har inte tid att förklara, ska ni med eller inte?”

”Jag vet inte”, sa Pedro. Hans emotionella system reagerade på osäkerheten.

”Du är ju bara ett barn, det är väl inte du som bestämmer.” sa Primero och knuffade till Pedro lätt. ”Jag tänker verkligen inte övertala er. Vi är bara generösa. Ni har er själva att skylla om ni inte kommer med.”

”Jag följer dig”, bestämde Pedro. ”De andra kommer så fort de är uppladdade. Stanna här!” sa han och vände sig till sina följeslagare. Han behövde kontrollera människorna.

Primero fortsatte uppför stigen. Pedro följde honom i hälarna. Framme vid raketen klev Primero upp för stegen till det stora föremålet som var en rymdraket. Pedro följde efter. I samma ögonblick som de klev in i raketen, rörde sig marken under dem. Vulkanen var ett djur som skakade på sig när insekter kommit på skinnet. Raketen flög upp i luften.

Långt nedanför var de andra robotarna just uppladdade och såg ljusskenet från vulkanen. De hann inte göra något förrän raketen sprängdes ovanför dem samtidigt som en våg med lava sprutade upp ur vulkanen. Sedan var det för sent att ta sig därifrån.

 

Kapitel 31. Maurice och Sofie blev åskådare

Maurice och Sofie stod på däck när husen började skaka i Teguise.

”Vad händer nu?” undrade Sofie.

En vägg rasade. Luften blev fylld av ljust damm som gjorde det så gott som omöjligt att se.

”Vad hände?” sa Maurice. Vågorna i hamnen var små och korta, skeppet ryckte i ankaret och i förtöjningslinorna.

”Jag kollar förtöjningarna”, sa Maurice.

”Jag laddar upp några robotar”, sa Sofie.

När fem robotar var färdiga gick Sofie in i navigationskammaren för att se om det fanns några nyheter på skärmen. Den var alldeles gråspräcklig. Som en gammaldags TV-skärm med dålig mottagning.

”Förbindelsen är bruten”, sa Sofie utan att hennes röst skakade.

Nu var hon helt utlämnad åt sig själv. Hon letade efter information i sin egen databas. Vad händer när hus rasar och havet blir oroligt även om det inte blåser särskilt hårt?

Ett vulkanutbrott eller en jordbävning, sa hennes databas. Maurice kom ner från ytterdäcket. Han hängde upp sin vattentäta overall utanför navigationskammaren.

”Några förtöjningslinor hade slitit sig”, sa han som svar på Sofies tysta fråga. ”Men ankaret har bra fäste.”

”Vi kanske borde ta oss ut ur hamnen”, föreslog Sofie.

”Inte utan Pedro”, sa Maurice.

”Vi går upp på däck och ser efter tillsammans”, föreslog Sofie. ”Det går inte att se något på navigationsskärmen.”

De klev in i de klumpiga vattentäta overallerna och gick upp på ytterdäcket. Luften var som getmjölk, gulvit med klumpar.  Det gick inte att se in i land.

”Ska vi ro in och se efter?” undrade Sofie.

Hon visste att Maurice tvekade både inför vatten och inför katastrofer, men hon kunde inte hålla på att skydda honom från obehagligheter hela tiden.

Maurice vände och gick ner igen. Sofie höll honom i overallen.

”Kom! Vi måste!”

”Jag ska hämta någon som kan ro”, sa Maurice.

Om det var sant eller inte kunde Sofie inte avgöra. Hon gick upp på däck och försökte förgäves se genom den tjocka luften.

”Tur att inte vi behöver andas”, tänkte hon.

En robot rodde dem in i land och stannade vid kajen med landstigningsbåten.

Maurice och Sofie gick upp mot caféet. De mötte ingen levande varelse. Inte ens hundarna och katterna fanns kvar under parasollerna, som hade ramlat ner på marken och låg som döda fåglar med spretande vingar på den spruckna asfalten.

Huset där caféet legat fanns kvar, men luftslussen låg i en stenhög framför ett gapande hål. Sofie tittade in i caféet. Där stod bara robotservitrisen, stödd mot serveringsbänken, helt stel, urladdad. Om det funnits människor när jordbävningen kom så hade de hunnit ut.

”Ska vi gå hela vägen?” Maurice såg på Sofie. Det var långt till Yé. Skulle de riskera sin uppladdning på att gå dit? Fanns det några uppladdningsställen längs vägen?

Sofie tittade norrut. Himlen glödde som i en solnedgång, men det var mitt på dagen.

”Ett vulkanutbrott”, sa hon. ”Inte värt att vi tar os dit.”

Maurice tänkte på Pedro och robotarna som gett sig i väg till Yé. De var för långt borta för att han skulle hinna dit och hjälpa dem. Han lugnade ner sitt emotionella system.

”Du har rätt”, sa han. ”Vi går tillbaka till skeppet och väntar. Så småningom får vi väl någon information. Det är inget vi kan göra i alla fall.”

Men Sofie hade ändrat sig.

”Vi går”, bestämde hon.

Kapitel 32. Katastrofens rester

Det är tjugoen kilometer att gå”, sa Maurice när de tagit de första stegen norrut.

Sofie bara nickade och gick. Hon visste mycket väl vad det handlade om. Men bättre att göra något än att stanna och vänta. Att gå var inga problem. Tjugoen kilometer skulle de klara på tre timmar. Uppladdningen kunde vara problem. De klarade tolv timmar utan att laddas upp. Men hur lång tid de skulle behöva där uppe visste ingen. Och om det fanns laddningsmöjligheter uppe i norr, ville ingen av dem tänka på. Det där röda ljuset de sett bådade inte gott.

De mötte ingen, vare sig människa eller robot, vare sig tvåbeningar, hjul- eller vingförsedda. Inte ens getter såg de längs vägkanten.

”Det går inte att få någon ny information”, sa Sofie och tittade på sin armkom.

Maurice bekräftade. ”Nej, det finns inget nytt efter den där stunden vi såg nere i hamnen.”

”Någon måste lägga in information i systemet”, påpekade Sofie. Hon ville fortsätta med sin slutsats, men avstod. Om det inte fanns någon som kunde lägga in information så blev det ingen ny information i systemet.

Vägen blev allt mer sprucken, men den skar ändå med sin mörka asfalt genom landskapet. Enstaka växter lutade sig trötta mot lavastenarna vid sidan. Till och med fetbladsväxterna såg uttorkade ut. Ändå var vattnet så nära.

”Här har inte varit människor på länge”, kommenterade Sofie.

Maurice ville inte tänka vidare. Vad kunde det betyda? De hade gått i snart tre timmar. De borde vara i Yé när som helst. Fortfarande inga livstecken. Inte ens måsar i luften. Livet fanns nog i havet. Men det kunde han inte undersöka. Vatten var farligt för honom. Han bara gick. Snart skulle han få veta vad som hänt.

”Yé ligger längre norrut”, sa Sofie efter att ha konsulterat en databas.

”Yé”, upprepade Maurice som om han inte förstått vad Sofie sagt.

”Yé”, bekräftade Sofie. ”Det är dit vi ska.”

Det var därifrån de hade de senaste upplysningarna om människorna på norra änden av Lanzarote. Det var dem de skulle hjälpa. Fast egentligen var de ute efter Pedro. Vart hade han tagit vägen?

Yé var tomt. Inte en människa, ingen get, ingen robot. Vinfälten svartbrända. Luften full av partiklar.

”Så människor kan ställa till”, sa Maurice.

”Därför måste vi hjälpa dem”, sa Sofie. ”Vi måste gå till La Corona.”

”La Corona”, upprepade Maurice, som en robot.

De kom till stigen upp mot vulkanen. En mängd metallskrot låg i vägen.

”Se så människor ställer till!” sa Sofie och pekade.” Stanna här, så går jag vidare.”

”Jag måste få veta”, protesterade Maurice.

”Jag berättar när jag kommer tillbaka”, sa Sofie. ”Tänk på att du har en emotionell komponent och jag är känslokall.”

”Tror du inte att jag kan klara en katastrof?”

”Jag tror ingenting, det hör till.”

”Jag anar, jag stannar”, sa Maurice och satte sig på en sten vid sidan av stigen.

Sofie fortsatte uppför stigen. Som en myra på en myrstig försvann hon i den svarta lavan. Bara hennes vita solhatt glimtade till då och då mellan lavastenarna.

Maurice såg sig omkring. Det var inte bara stelnad lava omkring honom där han satt. Mellan stenarna fanns det bitar som glänste. Det såg ut som metall, men metall var ingenting naturligt här på Lanzarote. Någon hade tagit hit det, men varför låg det här? Han böjde sig ner och tog upp en bit. En metallstång, en till, där två som satt ihop. Han tog planlöst upp dem. De gick att böja ihop mot varandra, men inteåt andra hållet.

Medan han satt och planlöst böjde bitarna kom han att tänka på hur man framställde robotar. Det fanns flera verkstäder, bara på Lanzarote kände han till två. Robotar var byggda för att röra sig som människor. Det betydde inte att de måste ha exakt samma konstruktion som människor. Bara funktionen var likadan. Maurice hade varit i en robotverkstad en gång. De flesta delarna köpte man in och fogade bara samman i verkstaden. Robotar var byggda runt en stålkonstruktion. Människans skelett var en bra modell. Också robotarna fick kotor, som hakade i varandra. Under- och överarm var fastsatta i varandra med ett slags gångjärn som gjorde att armen kunde böjas. Skillnaden var att människor hade två underarmsben. Robotar hade bara ett. Deras konstruktion var helt enkelt rationaliserad.

Likadant var det med benen. Knät var ett slags gångjärn som länkade ihop lårben och underben. Också där var robotar rationaliserade. Svårast var fötterna. Så många ben som fanns i en människofot var inte nödvändiga i en robots fot. Det var mycket i människors konstruktion som var överflödigt.

Förresten borde han kanske gå upp till Sofie. Hon hade varit borta länge redan. Nej, sa hans emotionella system. Det kunde bli upprörande att gå dit.

Maurice koncentrerade sig på metallbiten han höll i handen. Om han använde hypotesen att det var en arm till en robot, kunde han hålla sina subrutiner sysselsatta. Och de i sin tur kunde sätta i gång de motoriska systemen.

Han lyfte på lavastenar och fann små stålbitar, somliga lösa, andra som satt ihop med varandra. Han letade rätt på alla metallbitar han kunde se, han plockade ihop bitarna, och ganska snart hade han fått ihop något som skulle kunna vara den inre strukturen till en hand. Hade han inte från början ställt upp hypotesen att det var en hand, hade han aldrig fått ihop de olikformade bitarna så bra. Han fortsatte att leta. Mera metallbitar.

Än hade inte det emotionella systemet signalerat. Han var mer intresserad av att leta än av att förstå varför de här bitarna, sm inte alls passade in i naturen, låg här. Där låg en ovanligt rund och slät lavasten. Det var bara en sten, men bredvid den låg en annan rund tingest. Tre hål på ena sidan gjorde den obehagligt lik en människoskalle. Eller var det en bit av en kastrull? Vad var då hålen till för? Om det var en kastrull, behövde skaftet bara ett hål. Om han vände den upp och ner blev den som en hjälm. En hjälm av metall och med hål för ögon och mun.

Maurice hade aldrig tänkt i detalj på hur han själv eller andra robotar var konstruerade. Han hade inte sett chipsen när han var i robotverkstaden. Därför förstod han inte genast vad de var, de små platta metallbitarna som låg här och var i lavasanden. De blänkte bara till om han såg på dem från en viss vinkel.

Han tog upp en liten bit, som närmast såg ut som en brödbit och gned den mellan sina fingrar. Den var platt och ojämn på ytan. I kanten små utstickande spröt.

Han lutade sig bakåt och slutade leta. Han måste koppla av. Samtidigt sökte han i sin databas.

Kunde det här vara ett chip möjligen? Robotar hade chip inne i sig, både för att kunna lösa problem och lära sig. De hade också chip för att styra sina rörelser. Motorer, förresten, var fanns de? Det dröjde inte länge innan han fann en konservburksliknande sak.

”Man måste veta vad man letar efter”, sa han till sig själv och hittade flera motorer. Somliga satt i änden på de långa metallbitarna, och andra var fästa vid de små bitarna som kunde vara kotor i en ryggrad.

När Maurice väl börjat tänka ”robot”. var det lätt att placera in de olika metallbitarna han hittade. Om det här var delar av en robot, vilken robot var det då?

”Det kan ju ha varit någon av Yé-folkets robotar”, tänkte han. ”Människorna hade några robotar som arbetade på vinfälten. Men inte så många. De var så fattiga.”

Han tog upp en metallbit och granskade den. En ursprungsbeteckning borde finnas någonstans. Ingen robotverkstad med självkänsla gjorde robotar utan att placera sitt kännetecken någonstans.

Ingenting där. Nästa bit. Ingenting där. Nu började han leta systematiskt. Han lyfte upp den ena metallbiten efter den andra, vände på dem, såg framförallt i ändarna. Äntligen hittade han ett märke. Han såg bokstäverna ”TJ”. Det kunde bara betyda ”Taller Juan”. Det var varumärket för en enkel robotverkstad.Han kände sig lättad. Den enklaste verkstaden hade levererat robotar till Yé, det visste han.

Det var nog en simpel robot som tagit slut just här. Eller förresten, ”tagit slut”? Tar robotar slut? De kan ladda ur sig fullständigt, förstås. Men varför var den här i småbitar? Det enda han visste som var farligt för robotar var vatten. Eller förresten, magneter, också.

Maurice tittade närmare på en metallbit. Den var sotig i ena kanten. Eld? Det var väl inte så ofta robotar var utsatta för eld. Inte människor heller, lyckligtvis. Vad hände med en robot när den blev bränd? De här bitarna var renskalade. Ingenting fanns kvar av det som hållit ihop dem. Eld slukade allt som var brännbart. Dit hörde förstås tyg, men inte metall. Om det varit en eld av något slag och robotarna haft kläder på sig, hade tyget förstås brunnit upp. Och solhattarna. Och håret. Och huden. Maurice granskade sin egen hand. Vad var hud på en robot? Han måste slå i en databas för att hitta svaret. Silikon liknade mänsklig hud tillräckligt bra för att man skulle använda det. Dessutom var silikon slitstarkt.

Det blev alltmer klart för Maurice att det här var rester av en robot som brunnit upp. Roboten hade blivit tillverkad i en enkel verkstad. Den hade säkert arbetat i Yé. Han lugnade ner sin emotionella komponent. Det här var främmande robotar. Vare sig Pedro eller de robotar han haft med sig hade producerats på en så simpel verkstad som TJ.

När Maurice undersökte sin minnesbank ett varv till påmindes han om att Sofie och han sett ett ljussken norrifrån. Och så de där jordbävningarna som förstört hus ända nere i Teguise. Hade inte Sofie talat om ett vulkanutbrott? Maurice fick ihop händelseförloppet och kände sig lugn igen. Han vågade erkänna för sig själv att han varit orolig för Pedro och hans robotvänner. Men bara en kort stund, nu var han helt lugn. Några arbetsrobotar från Yé hade råkat ut för ett vulkanutbrott och här var resterna av dem.

När han väl försonat sig med sina fynd kom Sofie ner från toppen av La Corona. På långt håll såg Maurice att hon höll någon slags pinne i ena handen. Ju närmare hon kom desto säkrare blev han på att det var en metallstav i två delar, mycket lik den första som han själv hittat. Fast den här var mindre.

”Vad har du hittat?” frågade han och viftade med sin rekonstruerade arm.

Sofie svarade inte. Hon bara gick fram till honom och lade metallstången i hans hand. Hon vred på den så att han tydligt såg ursprungsbeteckningen. Där stod: ”TCM”. Det var ursprungsbeteckningen för robotar som var gjorda i robotverkstaden Taller César Manrique. Det var där som han och Sofie blivit gjorda. Och Pedro. Någon så högstående robot hade man inte haft i Yé.

Sofie såg ut som om hon förlorat talförmågan. Hennes ögon stirrade rakt fram.

”Vad är det?” frågade Maurice och skakade på metallstängerna han fått. Båda vek sig som armar, bara åt ena hållet.

Sofie sa ingenting.

”TCM”, sa Maurice. ”Det fanns väl inga robotar från TCM här uppe i Yé?”

”Nej, just det”, sa Sofie och för första gången såg hon helt oföretagsam ut. Ingen energi. Inga förslag på vad de borde göra. Bara helt nollställd. Det skrämde Maurice mer än någonting annat.

”Vad är det med dig?” frågade han. ”Vad såg du där uppe?”

”Det är nästan ingenting kvar”, sa Sofie och hennes röst var skrovlig som om den var full av gråt. Men det var ju helt omöjligt. Hon kunde inte gråta, hon var en känslokall robot.

”Vad är det här?” Maurice skakade på metallbiten som hon haft med sig.

”Rester”, svarade Sofie.

”Av vad då?” envisades Maurice, men redan när han frågade hade han svaret.

Det kunde bara vara en sak. Det var bara han, Sofie och … Pedro som blivit konstruerade på TCM och kommit hit, vad han visste i alla fall. Och så de robotarna de tagit med sig från skeppet. Han skakade på metallbitarna. De böjde sig åt ena hållet men inte åt det andra, precis som en arm. Det skramlade skrämmande i hans öron på ett sätt som ingen robot brukade låta.

Maurice kunde inte stå stilla. Han kastade metallbiten på marken och började sparka omkring bland lavastenarna, medan han ropade

”Faan! Faan!”

Han tog upp små lavastenar och slängde dem omkring sig. Sofie duckade för att inte få några på sig. När han sparkade och kastade kom det fram alltfler metallbitar. Sådant han inte sett tidigare uppenbarade sig nu.

Sofie tog upp delarna. Efterhand som Maurice fick fram nya sorterade hon dem. Två som var exakt likadana lade hon var för sig. Ibland ändrade hon sig, flyttade metallbitar från en hög till en annan. Maurice förstod inte vad hon gjorde, men så småningom såg han.

Sofie hade fått ihop fyra högar med olika formade metallbitar. De var som skelettdelar, men inte gjorda av ben utan av metall. Korta, knubbiga metallbitar som kunde vara kotor i en ryggrad, långa bitar som underarmsben eller vadben, och så, i varje hög, en klotformig metallbit, som en gryta med hål i eller en hjälm, beroende på hur man lade den.

Och så motorer och chips. De liknade varandra, så Sofie tvekade innan hon placerade dem på var sin av de fyra högarna.

Sofie vände och vred på några metallbitar som satt ihop.

”Vad är det här?”, mumlade hon. ”Det var vingårdsrobotar som kom hit tillsammans med Pedro.”

”Men de här är gjorda på den enkla verkstaden”, sa Maurice och visade henne ursprungsmärket.

”De kan ha varit våra ändå”, sa Sofie.

Aldrig hade Maurice hört hennes röst låta så mekanisk.

”Men vi valde väl bara avancerade robotar att följa med Pedro?”, ropade Maurice.

Hans röst var hög och påträngande. Den ekade i den tomma luften. Ingen annan än han och Sofie hörde. Inte ens en ödla ringlade på den sönderbrända marken. Den döda jorden lockade ingen mås. Sofie bara skakade på huvudet.

Efter en lång tids tystnad sa Sofie.

”Vi kan nog sortera ut resterna efter Pedro också.” Hon fortsatte långsammare och otydligare: ”Och rekonstruera honom.”

Men var fanns Pedro då? Här var bara fyra. Med Pedro borde de ha varit fem. Sofie skakade på sin lilla metallstång.

”Den här hittade jag på toppen”, sa hon. ”Pedro kan ha gått ända upp.”

Det var som om hon inte ville tro på det själv. Maurice slutade omedelbart med att kasta stenar omkring sig.

”Vi går!” sa han och rusade uppför La Corona i en sådan fart att Sofie inte hann med. Hon ville komma först, ville hindra honom från att se katastrofens hela omfattning, men hon hann inte.

Det såg verkligen förfärligt ut på toppen. Det var inte någon normal krateröppning, inget ”vanligt” vulkanutbrott. Metallbitar blandades med sotigt trä. Här och var syntes brända benbitar.

”Det är de dumma Yé-borna”, sa Sofie för att lugna ner både sig och Maurice.

”Vänta”, sa Maurice.

Han tvekade inte. Han visste precis vad han sökte efter. Något som liknade en gryta ville han ha, en gryta med hål i. Där hittade han någonting som han tog upp, men det var en människoskalle. Han skakade den framför Sofie och sa:

”En mindre och i metall.”

Det var en befallning. Sofie letade. Nu förstod hon bättre vad hon sett tidigare. Det här var resterna av rymdraketen. Det fanns mängder med halvt sönderbrända trädelar från skrovet. Inte så mycket metall. Under en lavasten plockade Maurice triumferande fram en rund metallbit. Den var som en skål, och där fanns också ledningar. Två runda hål ovanför ett avlångt. Ögon som stirrade blint ovanför det som en gång varit en näsa.

Vita porslinständer som i form och färg såg mänskliga ut. Sofie kunde inte låta bli att räkna. De var bara tjugo stycken. Mjölktänder. Pedro hade aldrig bytt sina mjölktänder fast han varit robot i fem år. Mellan det som kunde vara käkar fanns det gångjärn, så att underkäken glappade. Hon fick en impuls att klappa skålen på ena sidan, men det som kunde vara kind var bara en hård metallbit.

På översidan av skålen satt några chips på en kiselplatta. De satt fast, gick inte att ta i sär.

Maurice hade aldrig gjort en robot själv. Det var specialister som gjorde dem. Men han letade i sina databaser. De här chipsen kunde vara det viktigaste som de behövde. Pedros hjärna.

”Ögon”, befallde han och sökte runt bland sotiga metall- och bendelar. Hade ögonen ramlat ur skallen? Till slut insåg han att en lins i ett kameraöga var gjord av glas och glas kunde smälta.

”Det går nog att göra nya ögon”, bestämde han och samlade ihop de bitar han hittat. Han vek ihop ändarna på sin skjorta till en säck och lade in bitarna framför magen. Sofie lade ner några ytterligare chips.

”Har vi allt?” undrade Maurice.

”Till Pedro?” frågade Sofie.

Maurice bara nickade och Sofie kunde inte annat än svara:

”Vem kan veta det?”

”Vi måste ha tag i en robotkonstruktör.”

”Låt oss gå till skeppet och söka i den stora databasen”, sa Sofie. ”

 

Kapitel 33. Hos Marco i Tan Tan

Maurice bara satt framför bordet på skeppet Iara, där han lagt delarna som han och Sofie hittat. Långa metallstänger som kunde tjäna som ben, kortare till  armar, mindre till fingrar och ännu mindre till  tår. Han mumlade för sig själv över alla småbitarna som kunde bilda ryggraden och grälade på skallbiten utan ögon. Han lade ut allt i ordning, men han fick ingen ordning på sig själv.

Den lille gossen som han spelat schack med, den självsvåldige Pedro. Var det här resterna av honom? Skulle det någonsin gå att återskapa honom från de här fragmenten? Maurice var ingen konstruktör. Han var problemlösare, men här var ett problem han inte kunde lösa.

Sofie sökte efter robotkonstruktörer i den stora databasen som hon kunde nå från navigationsrummet. Det fanns många i världen, både enkla och mer avancerade. Pedro var avancerad. Hon visste att han blivit gjord på den mest utvecklade robotverkstaden på Lanzarote, samma som hon själv och Maurice. Var kunde man hitta en sådan konstruktör?

Hon hade den senaste tiden varit helt upptagen av att studera folket i Yé. Så fort hon snabbspolade bland de närmaste data kom bara de fram. Hon lade in sökord: chips, robotar, verkstad. Det enda hon hittade var en notis om en ”Marco” i Tan Tan.  Inga omdömen, ingen reklam, inga rekommendationer. Marco var den närmaste robotkonstruktören. Kanske rentav den bäste. Till Tan Tan igen, alltså.

Hon bestämde sig för att Maurice fick ta med sig de sorgliga resterna av det som skulle kunna vara Pedro, och så skulle de söka upp Marco. Bättre än ingenting, intalade sig Sofie. Marco hade kanske delar som kunde komplettera dem som Maurice hittat på La Corona.

Hon kunde inte låta Maurice gå ensam. Han såg så vilsen ut. Det var länge sedan hon varit i land i Tan Tan. Husen var lika slitna och väggarnas färg flagnade som tidigare. Inga människor syntes på gatorna. Det kunde förstås ha att göra med att luftföroreningarna var svåra här, något som inte störde vare sig henne eller Maurice.

Hon saknade de svartklädda. De hade alltid funnits i grupper, framför husen, på gatorna, på fälten. Vart hade de nu tagit vägen?

Sofie och Maurice knackade på dörren till det tredje huset på vänster hand nerifrån hamnen räknat. Positionssystemet hade pekat ut det som Marcos hus. Inte ett ljud. De tog i dörren. Den gick upp. Tyst och ödsligt var det inomhus.

Sofie gick in för att söka tecken på Marcos verksamhet. Ett litet verktyg, något chips. Ingenting. Jo, på golvet låg några metallspån. Marco hade varit där.

De gick ut igen och uppför backen. Längst där uppe tronade borgen, det enda vackra huset i Tan Tan. Maurice gick förbi det med viss vördnad, men när de kom bakom borgen försvann all känsla av högtidlighet. Ett virrvarr av tält i olika storlekar och former bredde ut sig för deras ögon. Om Tan Tan var ful som stad, var detta ännu värre. Ingen stadsplanering, ingen ordning. Och fortfarande inga varelser. Inga dörrar på tälten, men en luftsluss.

”Jag minns en sak”, sa Maurice. ”Människorna har flyttat till tält.”

Maurice och Sofie gick från tält till tält och ropade in:

”Finns Marco där?”

Oftast kom det enkla svaret: ”Nej”, ibland utbroderat med ett ”tyvärr” eller några ord: ”Vem är Marco?”

Ingen av tältinvånarna tittade däremot ut på dem som frågade. Ingen verkade intresserade av dem. Som sniglar rörde sig tältborna inne i sina tältskal.

Det var inget annat att göra än att gå från tält till tält. Systematiskt. Till slut hände något lovande. Inifrån ett av alla tälten hördes ett ”hurså?” Det var ingen röst någon av dem kände igen. Den lät som en bulle under jäsning.

Maurice såg på Sofie och bestämde sig för att locka med något.

”Vi har ett jobb att erbjuda. Med bra betalt.”

”Bra betalt?” viskade Sofie. ”Vad har vi för värdesaker?”

”Det visar sig”, sa Maurice. Han var desperat.

När Maurice och Sofie kommit in i tältet kände de genast igen den ena av personerna som satt där. Det var Santiago, piraten som blivit kvar på Iara.

”Bor du här nu, så bra”, sa Sofie till Santiago.

”Vi måste ha hjälp!” Maurice tog fram sin ryggsäck.

Sofie knuffade till honom.

”Vi måste fråga vad som hänt här först. De kanske inte alls kan hjälpa oss!” viskade hon i hans hörlurar.

”Vad har hänt här i Tan Tan?”

Även om Maurice inte reflekterat över tälten, för att han varit så koncentrerad på sin sorg, följde han Sofies råd.

”Det är geoingenjörskonst”, sa den främmande av männen och det konstiga ordet tog lång tid att komma ut ur hans mun.

”Vi har behärskat värmen och luftföroreningarna”, förklarade Santiago.

”Ni?” undrade Sofie. Hon ifrågasatte människorna, men hennes röst var neutral som vanligt.

”Det här är Marco”, sa Santiago. ”Det var kanske inte precis vi. Det var en robot som visade oss hur vi skulle göra.”

”En robot?” sa Sofie och Maurice i en och samma tonhöjd. Det var som om de stämt sig tillsammans.

”Och de svartklädda hjälpte till”, tillade Santiago.

”Men ni kan väl inte prata med de svartklädda?” sa Sofie.

”Roboten kunde”, svarade Marco.

”Vi börjar från början”, föreslog Sofie.

De slog sig ner vid det låga bordet mitt inne i tältet. På ett bord längre bort låg mängder med metallföremål som fångade Maurices uppmärksamhet.

”Jag behöver hjälp med att bygga en robot” sa han. Det var det viktigaste för honom. Han reste sig upp och tog av sig ryggsäcken.

”Stopp.”

Sofie lade sin hand på hans arm och Maurice förstod. De fick inte gå för fort fram.

Marco hade inte hört eller märkt något. Han var helt koncentrerad på det stora verk som han varit med om att göra.

”Geoingenjörskonst”, sa han en gång till och nu var det som om hans tunga vant sig vid det konstiga ordet. ”Det betyder att vi förändrar omgivningen så att den passar människorna bättre.”

”Hur då?” undrade Sofie. Hon hade lärt sig att människor måste få berätta själva.

”Tälten är mikromiljöer”, sa Marco.

Han blåste upp sig som en padda. Maurice var rädd att han skulle fylla hela tältet, men det var bara en illusion. Marco hade en mantel som fladdrade bakom honom.

”Så småningom ska hela kontinenter täckas av sådana här tält. Visst är det bra luft här inne?” fortsatte Marco och andades in en stor mängd.

Sofie och Maurice hade inga lungor. Vad skulle de säga om ”bra” luft? De kände ingen lukt. Sofie tog fram en termometer, Maurice använde sina kameraögon.

”Det är inte så varmt som ute”, sa Sofie.

”Det är klarare än ute”, sa Maurice.

”Husen står tomma”, sa Sofie. ”Har alla människor flyttat in i tält?”

”Och vart har de svartklädda tagit vägen?” undrade Maurice. Hans tankar gick till de små svartklädda, även om han just nu hade ett mer angeläget ärende.

Santiago öppnade luftslussen och såg sig omkring med sökande blickar..

”Du har rätt”, sa han. ”De svartklädda är borta.”

”Vi bekymrar oss inte om det”, sa Sofie. ”Vi har ett viktigare ärende.”

* * *

Vill du läsa mer om boken, klicka här.