Lucka 10: Malin V. Olsson
[Öppna i nytt fönster]
Universums mörka hemlighet
Författare:
Malin V. Olsson
Utgiven av:
Visto Förlag
DEL 1
RYMDEN, ÅR 2179
Kapitel 1
Vrålet från uppskjutningsraketen blandades med det dova väsandet av framdrivningslasern. Vi sköt ut i rymden genom ett eldklot av isande blått och glödande rött. Känslan var obeskrivlig. Att människan lyckats trotsa naturlagarna och faktiskt klarar av att skicka fyrahundra ton materia upp genom jordens atmosfär är inget mindre än ett hisnande underverk.
Tycker du att det låter tungt, kära läsare? Då ska du veta att rymdfärjorna under din egen livstid vägde hela tvåtusen ton. Det beror på att de drevs av flytande bränsle och tvingades släpa på en stor förvaringstank. Fruktansvärt opraktiskt, om du frågar mig. Nu däremot, drivs skeppen av drivlasrar, vilka hämtar sin kraft ur energigenererande kristaller som … Äsch, be mig inte att förklara. När allt kommer omkring är jag läkare och inte tekniker. Det får du faktiskt ha överseende med.
”Snygg uppstigning Millennium”, ropade löjtnant Jonathan Hudson genom holosändaren. ”Förbaskat synd att inte höjdarna i ledningen fick se den. Det hade suddat ut deras överlägsna flin, tro mig.”
Han andades så häftigt att mikrofonen sprakade när han pratade. För enkelhetens skull konverserade vi verbalt, utan holografisk bildprojektion, men jag kunde riktigt se den exalterade löjtnantens ansikte framför mig. Svettigt och rödblommigt, som hos ett barn som kommit undan med århundradets hyss.
De flåsande andetagen dämpades med ens, säkert mindes han plötsligt att diskretion var A och O.
”Lyssna noga för detta är viktigt”, väste Jonathan. ”Anropa mig alltid via privat länk så garanterar jag att ingen vid California Space Center får veta er riktiga destination. Klart slut och lycka till.”
Ett högt muller skvallrade om att uppskjutningsraketen kopplades ifrån. Den hängde till synes kvar i luften över den jord som redan mer liknade en blå basketboll än vårt hem. Jösses!
”Vi gör det! Kan du förstå att vi faktiskt gör det, Aaron? På riktigt.”
Uppspelt snurrade jag runt stolen mot tjugotvå år gamla Aaron Wilkins. Han höll just på att resa sig ur andrepilotens säte.
”Visst, fantastiskt”, sa han med en uttråkad blick åt mitt håll.
Lekande lätt studsade han i riktning mot huvuddatorn. Halvvägs över golvet tog han ett extra kraftfullt skutt som skickade upp honom mot taket. Jag suckade uppgivet när han tumlade runt i en nonchalant volt ovanför mitt huvud, typiskt honom att använda vår tillfälliga tyngdlöshet till barnsliga cirkuskonster.
”Var försiktig, du kan slå knockout på dig själv”, sa jag.
Aaron besvarade min förmaning med en trött fnysning när han tog mark. Han rörde runt bland ett gäng strömbrytare på datorns kontrollpanel och snart kände jag kroppen tyngas ner mot sätet.
”En artificiell atmosfär är upprättad”, sa huvuddatorn. ”Skeppet har full gravitation och nittioåtta procent syre i kabinen. Ni är välkomna att röra er fritt.”
Därefter hördes ett välbekant pling när varningslamporna för tyngdlöshet slocknade.
Jag drog av min ena skyddshandske, höll den mellan tummen och pekfingret ett par sekunder innan jag prövande lät den falla till golvet. Mycket riktigt.
”Vi har full tyngdkraft kapten”, sa jag glatt.
”Vi vet”, utbrast Aaron. ”Datorn berättade just det. Vad jobbar du som egentligen, diktafon?”
Kapten Jim Lundegard nickade bekräftande och jag log belåtet. Fint. Jag hoppades att retstickan också såg att spydigheten inte föll i god jord. Det vore rätt åt honom, den dryga killen behövde verkligen lära sig hyfs.
Äntligen var det här, ögonblicket jag i hemlighet fantiserat om men aldrig riktigt vågat hoppas på. Det magiska ögonblick då människan tar steget bortanför månen … och jag var en del av det! I största hemlighet hade vi lämnat rymdcentret California Space Center och påbörjat vår resa mot planeten Jupiters största måne, Ganymedes. Därifrån skulle vi skicka mekaniska sonder till planeten för att ta prover från den stora röda fläcken. Nu kanske du undrar vad den röda fläcken är för något? Låt mig förklara. På sextonhundratalet hade jordens forskare studerat Jupiter genom teleskop och upptäckt en roterande, mörkröd fläck på planetens yta. Långt senare hade de sänt upp Voyagersonderna som avslöjat att den stora fläcken var en enorm virvelstorm, hela tre gånger större än jorden. Liksom andra stormar skulle den givetvis bedarra, under tidigt tjugohundratal förväntades den mojna och försvinna. Tja, även de mest kunniga forskare kan ha fel. År 2179 härjade den ännu fritt, precis lika enorm och otämjd. Varför? En mycket bra fråga som ingen kunnat besvara. Den röda fläckens mysterium hade förblivit en spännande, olöslig gåta. En gåta som jag och de två andra i mitt tremannateam var fast beslutna att finna svar på.
”Vad händer när vi når Ganymedes, sir?” undrade jag och krängde av mig den klumpiga skyddshjälm som prytt mitt huvud. Mitt tjocka bruna hår passade genast på att lösgöra sig ur den slarviga knut jag fäst det i. Som en ostyrig ridå föll det över mina ögon. Jag blåste irriterat för att få bort det medan jag letade i nacken efter hårsnodden.
Kapten Lundegard smålog vid åsynen och strök sig över den silvergrå skäggstubb som vittnade om hur mycket sömn han blivit tvungen att offra för att lyckas med denna djärva kupp. I vanliga fall var vår kapten prydligheten själv, med både haka och axellångt hår konstant välansat. Dessutom moderiktigt klädd i proper kostym och med en busig glimt i ögonen som gjorde att ingen människa kunde ana hans ålder. Om du verkligen vill veta så är han hela åttionio år gammal, har arbetat sju år över genomsnittlig pensionsålder. Att äpplet inte faller långt från trädet var kapten Lundegard ett levande bevis på, hans mamma hade envist arbetat fram till sin hundrafjortonårsdag under vilken hon nyligen fridfullt somnat in, utan att ens ha fått nosa på pensionärslivet. Tragiskt tyckte jag. Värdigt ansåg kapten Lundegard.
Han strök sig över skäggstubben igen och sa:
”Först måste vi försäkra oss om att Ganymedes har en atmosfär, precis som de gamla forskarna trodde. Sedan måste vi rigga en extra satellitmottagare till holosändaren för att undvika radioskugga.”
”Radioskugga sir, varför?” Jag hittade den utslitna, blekgröna snodden och samlade ihop håret i en ny knut. För att det inte skulle rymma igen avslutade jag med att vira en skrynklig senapsgul scarf runt huvudet.
”Jupiters stormar är magnetiska som du vet. Vad gör en magnet med elektrisk apparatur?”
Jag rynkade ögonbrynen. Var det en kuggfråga? Troligtvis inte, därför svarade jag:
”Slår ut den, sir.”
”Just det. Vi vill inte förlora kontakten med jorden. Satellitmottagaren blir alltså vår livlina”, förklarade kapten Lundegard tålmodigt.
”Det borde varje välutbildad astronom förstå”, sa Aaron.
Jag blängde ilsket på honom men orkade inte svara. Ville inte vara lika otrevlig som den hopplösa besserwissern.
”Välutbildad är hon”, sa kapten Lundegard i mitt ställe. ”Tillika lättlärd och klok, precis den sortens besättningsman vi behöver.”
Efter det klargörandet lämnade vår befälhavare pilotsätet på ett nästan demonstrativt vis och försvann in i sällskapsrummet, vägg i vägg med kommandobryggan. Jag såg frågande på Aaron som med överlägsen min nickade mot sällskapsrummet. Bäst att följa efter.
Det blev ingen lång promenad. Millennium var ett av rymdcentrets allra minsta skepp med rund kropp och en pilspetsformad, lätt utskjutande kommandobrygga. Från kroppens mitt stack ett par vingar ut, aningen bakåtvinklade och bredare i basen än i spetsen. Hon rymde ett relativt stort sällskapsrum, en ganska komprimerad sjukhytt där jag allt som oftast huserade och en trång sovsal med plats för sex obekväma sängar. Kapten Lundegard hade leasat henne av California Space Center i vad som kändes som en evighet, därför älskade han henne som om hon vore hans eget skepp.
Vår kapten satt tillbakalutad i en fåtölj vid ett runt glasbord med inbyggd, elektronisk kartfunktion. Kartkretsarna var aktiverade och en stor bild av gasjätten Jupiter flöt ut över bordsskivan. Kapten Lundegard pekade på en koordinatruta nordväst om röda fläcken.
”Hit ska vi skicka vår första provtagningssond.”
Jag tuggande fundersamt på underläppen medan jag betraktade den roterande storm som vällde ut över bordet, mörk och mystisk.
”Okej sir, men är du säker på att den inte är farlig?”
Lundegard svarade inte. Han synade mig uppifrån och ner, utan att för en sekund avslöja vad han tänkte. Jag skruvade besvärat på mig i tystnaden som följde. Borde jag upprepa frågan? Mitt i den tanken utbrast Aaron:
”Farlig? Säg inte att du tror på myten om rockorna.”
Jag stönade tyst åt hans löjliga kommentar. Visst, det fanns tokstollar som faktiskt trodde att den mystiska stormen var hem åt fasansfulla, bevingade monster – de fruktade Medusorna. Stora som fotbollsplaner påstods de ligga på lur i de brinnande stormvirvlarna, tålmodigt väntande på att någon stackars astronom skulle hamna ur kurs och förvilla sig in i dimbankarna; rockaliknande bestar som slukade sina offer hela med både hull och hår. Tanken skulle kunna få nackhåren att resa sig om man inte visste att denna skröna florerat i hundratals år. Löjligt av honom att ens tänka tanken att jag skulle tro på sådana dumheter.
Aaron Wilkins. Denna rödblonda kille med ögon i isande blått och ett ansikte lika perfekt mejslat som en antik skulptur i finaste marmor, skulle verkligen ha kunnat vara intressant om han inte varit lika dryg som snygg. Dessutom hade han hatat mig redan från första stund. När vi träffats på California Space Center fem år tidigare, hade han synat mig från topp till tå innan han vänt sig till kapten Lundegard och bistert frågat vad jag skulle tillföra teamet, förutom att vara liten och gullig. Jag mindes så väl hur jag hade velat vända i dörren, men kapten Lundegard hade hållit mig kvar med en faderlig arm om ryggen. Numera kände jag mig som hemma i rollen som rymdcentrets yngsta läkare och biokemist. Det hette så fint att jag var en naturbegåvning, ett underbarn vars fallenhet för studier aldrig förr hade skådats inom rymdcentrets väggar. Säkert en ouppnåelig dröm för många, men själv såg jag en annan sida av begåvningens falskt guldglänsande mynt. Jag var arton år gammal och visste mer om mänsklig anatomi än om vilda fester, det senaste modet och tonårsromanser. Jag kunde utan överdrift påstå att jag snuvats på chansen att leva ett normalt ungdomsliv. Det märkliga var att jag ändå älskade mitt arbete, med allt från de lortigaste bakterieodlingar till de svåraste patientfall. Det tackade jag kapten Lundegard för. Min gamla befälhavare hade genom sitt oändliga tålamod och sin gedigna kunskap fått mig att engagera mig bortom min yttersta gräns. Han hade lärt mig allt jag kunde och jag hade kommit att se upp till honom med en beundran så djup att den kunde liknas vid gudsdyrkan. Han var den mest kompetenta befälhavaren genom tiderna. Ingenting kunde någonsin ändra på det.
”Självklart tror jag inte på några rockor”, svarade jag Aaron. ”Men vi vet inget om Jupiter, inte det minsta. Där kan finnas andra farligheter.”
”Som vadå?”
”Gammastrålning till exempel. Eller elektriska chockvågor, magnetiska virvelströmmar, vulkanisk aktivitet … ska jag fortsätta? Vi befinner oss i okänd rymd och kan inte vara nog försiktiga.”
Säkerheten framför allt var mitt motto och jag följde det så hängivet att till och med kapten Lundegard skakade på huvudet ibland. Nog var jag också äventyrslysten men det var min innerliga övertygelse att äventyr och trygghet kunde vara en utmärkt kombination.
Aaron tog sig för pannan med en nedlåtande suck, min predikan imponerade inte alls på honom. Otåligt slog han ut med armarna och sa:
”Vet du Ronnie, det är inte bra att vara överdrivet försiktig. Du måste våga chansa ibland, annars blir du oduglig. Inte minst i en krissituation.”
Jag sökte i hans ansikte efter något som indikerade brutal uppriktighet eller spydigt hån, men förgäves. Osäker på hur jag skulle tolka kommentaren korsade jag armarna hårt över bröstet.
”Jag heter Veronica”, sa jag surt. ”Du vet vad jag tycker om det dumma öknamnet. Hur kan du förresten säga att jag inte fixar en kris? Jag har klarat alla katastrofövningar i simulatorn med toppresultat.”
Aaron himlade med ögonen.
”Det går inte att jämföra med verkligheten”, sa han. ”Visst, du är teoretiskt begåvad, men ibland är du hopplöst präktig.”
”Jag försöker åtminstone vara snäll, till skillnad mot somliga”, slank det ur mig.
”Jaså?”
”Ja. Just nu önskar jag att du stannat kvar på jorden.”
”Jag?” sa Aaron med en fnysning. ”Hördu Ronnie, om sällskapet inte passar borde du stanna hemma. Som tekniker är jag mer värdefull för teamet än vad du är.”
Kapten Lundegard hade följt vår ordväxling under tystnad men nu reste han sig tvärt ur fåtöljen.
”Nog nu, ingen ska lämnas hemma. Som läkaransvarig är Veronica en ovärderlig teammedlem. Du kan behöva henne förr än du anar, Aaron. Glöm aldrig det.”
”Ska inte jag glömma? Men hon då sir? Det var faktiskt hon som började.”
”Jag sa att det räcker.”
Den barska tonen fick Aaron och mig att krypa ihop som två skamsna hundar. När kapten Lundegard skärpte rösten ville ingen av oss möta hans blick.
Vill du läsa hela boken, finns den att beställa här.